Det började i Dagens Nyheter, konstskribent Jessica Kempe som inget glömt och inget förlåtit av tidigare dispyter mellan klassisk-figuration och retrogardism å ena sidan och glad-modernism och samtids-trivialism å den andra, tar ut sin vrede på nytillkomne strykpojken Urban Larsson, under DN-rubriken “Knappast helt oförargligt” (tydligen inte nej). Angreppsmålet gäller dock uttalat “retro-akademism, retrogardism, klassisk figuration”. Den internationella hydra som enligt vår visionärt skådande Kempe igenkänns på “bruna färgskalor, folktypsläror, ålderdomliga könsroller och mytologier”. Det låter hotfullt. Och nu har det kommit till Sverige, enligt Kempe, genom “Nick Alm, Johan Patricny, Christopher Rådlund”. Akta er för dessa, gott folk. Köp inte deras bilder. Associeras inte med dem.

Det bär mig egentligen emot, på denna ödesdag, att tjafsa med kulturnissarna i Stockholms innerstad, men kanske kan det ha en högre syftning. Folktypskläror eller ej, för min del har jag ett och annat att invända mot ideologiska företrädare för en vulgäruppfattning av feministisk och post-kolonial teori som hos Jessica Kempes typ. Dessa ständiga belackare av västerlandet och dess kulturarv, vars individuella fri- och rättigheter, vars yttrandefrihet och individuationsmöjligheter, de själva lever så högt på.

Detta fann dagen efter Svenska Dagbladets Clemens Poellinger vara så kloka ord, att han ägnar en artikel åt att instämma. Ja, han skriver faktiskt så, “jag instämmer”. Så mycket mer finner han inte att lägga till om “så kallad retrogardistisk konst” (sic). Om Jessica Kempe agerar den elake, men intelligente Katten Måns, gavs hon här understöd av den dumme katten Bull eller om det eventuellt är Bill, varpå Poellinger, otroligt nog, övergår till att håna sin unga dotter, för att denna med sin hötorgssmak gillar detta slags konst. Likafullt, vet tydligen inte den bättre-vetande Poellinger den äldre vilka enorma mängder modernistisk hötorgskonst som målats efter kriget, och gjordes redan av 1920-talets slarviga Montparnasse-skola.

Samma dag, alltså den 5 april, hyllar däremot, i ett närbeläget land, morgontidningen Klassekampen den norske nyfigurative konstnären Sverre Malling. En entusiastisk Øyvind Storm Bjerke skriver: “Mallings kunst er en refleksjon over den europeiske kulturarven -, både gjennom sin form, som bygger på den klassiske figurasjon, og i sit inhold.” (Galleri Haaken, Oslo, fram till den 30/4).

Två dagar senare, idag, den mörka 7 april, ägnar sig så norska Dag&Tid åt “ei kunststrøyming kalla retrogardistane”, när Arild Pedersen viker en helsida just åt Mallings kollega och den av Jessica Kempe, så ärofullt, kritiserade Christopher Rådlund och hans senaste utställning på Galleri Semmingsen (utställningen just avslutad): “Det som kjenneteikner Rådlunds målarteknikk er nøysam bruk av fargar. i denna utstillinga er det mest blått og övergångar til grått. Himmel og landskap vert gjerne till aude, detaljfattige, einsfarga flater, medan hovudmotivet gjerne er plassert sentralt symmetrisk, men med viktige frigjerande avvik från symmetrien.” Ah, Oslo-recensenter intresserar sig än för att läsa konstverk och inte endast för konstverks förment dolda onda avsikter, den hermeneutiske kritikern att uppspåra. I Stockholm och Dagens Nyheter gäller det istället förstås kulturpolitik, riktigt usel politik i tillägg.

/Håkan Sandell

Illustration; olja på duk/Christopher Rådlund