Det mest geniala svenska bokverk jag tagit del av under året ligger framför mig. Det är Mattias Fyhrs “Svensk skräcklitteratur I” (ellerströms, 2017), med undertiteln “-Bårtäcken över jordens likrum”. Genom sina nyläsningar av svensk litteratur från 17-/1800-talen utifrån ett nytt populärkulturellt genreintresse går Fyhr ofta motvalls med äldre litteraturhistoria, vare det ett sent 1800-tals Martin Lamm eller ett sent 1900-tals Horace Engdahl. Med den initierades oansträngdhet gör han nyläsningar av dikter och pjäser utifrån en helhetsförståelse av skräckromantiska strömningar vid verkens tillkomsttid. Han förmår visa hur svenska diktare tidigt var bekant med internationella rysningar, allt från Ossians sånger till Mathew Gregory Lewis´ “The Monk”. Hur internationell lågkultur kunde bli svensk högkultur eller tvärtom. Det ger ett kultursociologiskt perspektiv, men handlar inte längre om att som i den gamla kulturrelativismen upphöja populärkultur till finkultur, utan här skriver en författare som älskar både hög- och lågkultur. Han upphöjer populärkulturens skräckgenre utan att sänka högkulturella kvalitetskriterier, vilket gör “Svensk skräcklitteratur” till så vaken läsning. Skräckpubliken kan lära sig om svenska klassiker och akademiledamoter om skräcklitteratur.
Utöver de inverterade klasskrankerna eller vad man skall kalla det, inverteras också gamla könsbarriärer. Fyhr citerar forskaren Michael Gamer; “Den gotiska författaren, som till övervägande del uppfattas som en kvinnlig gestalt skrivande för unga kvinnor, bär samtidigt med sig en instabilitet utifrån klass och kön”. Fyhr får övertygande med dessa aspekter kring en nedvärderad genre utan att förfalla till slentrianteori. Det går en frisk luft genom “Svensk skräcklitteratur” (och dess unkna gravvalv), en frihetens luft, den hos suveränen. Kunskap och överblick, förnyande insikt och kärlek till konstformen. Utifrån noggrant arkivsökande tillbakadaterar inte sällan Fyhr folkkulturens olika textversioner av sjungna visor och ballader, spökhistorier och sägner. Han jämför versioner och årtal, och som i skräckballaden “Varulven”/”Jungfrun i blå skogen” stegras skeendet ytterligare genom sammanställandet av olika versversioner, först hittas “hennes blodiga sko”, sedan “hennes kjortel så röd”, till sist “hennes tungoband”. Föreställ er så en röd tunga liggande på skogsstigen och som uttalar “I helfvete har jag beredt din dom/ I helfvete har jag beredt ditt namn”. Det skickar rysningar helt fram till 2010-talet.
En god systematiker avlockar Fyhr ofta dolda mönster ur sina förelagda studieexempel, vilka föregående litteraturforskare har missat. I den tidiga romantikens skräckballader avtäckes de populärkulturella influenserna innanför till synes höglitterära verk och ambitioner. Detta är den svenska romantikens generation och det gäller till exempel de olika “Näcken”-motiven hos Lorenzo Hammarsköld (1785-1827), som blev Stagnelius kompilator och utgivare efter dennes död, hos Georg Ingelgren (1782-1813), Arvid August Afzelius (1785-1871) och romantiker från Atterbom-kretsen som Julia Nyberg (1784-1854). Det är en näck, eller strömkarl, som lockar med erotiskt färgad dödslängtan, och den unga kvinna som hör näckens musik attraheras att trycka sitt bultande hjärta mot hans arm, medan hennes mamma endast hör vågornas ljud och vinden. Kvinnan återfinns “orörlig och kall” på stranden, men lockad av ett harpospel som får fjälldalen att stå “i blomstrande skrud”, där strömkarlen spelar tills “vallhornets klang bland klipporna dör”. Däremot är Mattias Fyhr svagare på att se de underliggande innebörderna i romantikens (samhälls)kritik av upplysningsprojektets ensidiga rationalism. Hur längtan till strömkarlen för romantikerna var en längtan tillbaka till naturtillhörighet och sinnets inre fantasiskapande. Hur människan inte är sin egen rot utan genomströmmad av bortompersonliga dynamiska livskrafter.
Höjdpunkten i detta inledande – drygt 200-sidiga (ytterligare sextio sidor noter) – bandet av “Svensk skräcklitteratur”, som sträcker sig nätt och jämnt fram till realismens och till tidningsmedias intåg, utgörs av en fyrtio sidor lång studie över skräckmotiv hos Stagnelius. Förmodligen den enskilda icke-biografiska Stagnelius-studie under många år som i mina ögon verkat mest förnyande. Fyhr bygger skickligt upp en bild av Stagnelius – person och metod – genom nog utvalda diktcitat, i den drivande argumenteringen. Närläsningarna visar de direkta lånen från den samtida svenska och översatta skräcklitteraturen hos vår hemlige nationalskald. Dennes “Amanda” visas som namn hämtad från utländsk populärkultur, och det centrala motivet i “Förruttnelse! hasta, o älskade Brud!” från en lång rad skräckromantiska källor, men även så ur dansk poesi. Anklagelsen för räddhågset bristande tidskontext riktas mot litteraturvetenskapligt håll och lustigt nog är det den konservative Fredrik Böök som framstår som minst tabubeläggande, vad det skräckromantiska sambandet angår.
Fyhr har sin egen teori kring hur Stagnelius anses ha lämnat det finkulturella spåret efter utfrysning, och så genom skräckmotiven sökt en bredare publik. Ett intressant spår, även om man kunde önskat sig att receptionshistorien utvidgats till att omfatta umgängeslivet hemma i Kalmar, vilket ofta var fallet vid mer lättsinniga tonfall i dikterna hos Stagnelius. Eller om och hur skräckmotiven kan tänkas sammanlänkas med dennes i övrigt gnostiska färgade motiv. Renodlingen av Svensk skräcklitteratur som en litteraturhistorisk genrestudie tycks någon gång missa näraliggande sidospår även om det fått verket att vinna i klarhet. En klarhet som kommer att göra detta till ett standardverk för lång tid framöver. Det är också ett pionjärarbete -, hur många kunde ha anat att skräckgenren på svenska till sin historiska bakgrund hade en sådan omfattning. Genrestudien ger här som ofta förut en köksingång till hela kulturhistorien, och kastar nytt ljus även över en allmän svensk litteraturhistoria.
(Avslutningsvis, boken har en rikt illustrerad elegant grafisk utformning och tillika mästerlig omslagsframsida, utförda av Klara Rasmussen.)
/Håkan Sandell