Innevarande dygn satte Rebecka Kärde nytt rekord i kompendiets konst då hon i Dagens Nyheter sammanfattar nyklassikern, Om retrogardism, med följande djupsinnighet; “som i korthet kan beskrivas så här: poesin är inte rotlös”. Detta om den retrogardistiska poetik som drev tio års utgivning av tidskriften Aorta, fyra antologier, och med hundratalet medarbetare. Det visar hos Kärde tillbaka mot en åldrande kultur-evolutionär kronologisk grundsyn på konst och kultur, bara omedvetet upprepad av nytillkomna kritiker. I sak så har Kärde inte Om retrogardism i bokhyllan, då hon anger fel tryckår. Hon har heller inte läst boken, då hon talar om “essän” utan att ha noterat sig ens det enklaste faktum att boken mycket tydligt består av två essäer. Det existerar helt enkelt inte en “Om retrogardism”-essä så som påstås. Utan Om retrogardism var den samlande titeln på två självständiga, påfallande olikartade essäer; “Tillbaka till framtiden” av Clemens Altgård, och “Vid den blåa blixten, vid den gröna lind” av Håkan Sandell. Rebecka Kärde bluffar, vill verka insatt, men har aldrig öppnat boken. Fy på sig.

Förmenta mål är dock Håkan Sandells nya diktsamling Musiken av aldrig och ingenting som släppts i dagarna, och i Dagens Nyheter utses till skottavla. Vår nygamla kritiker kör en favorit i repris och vidareför den modernistiska klockartron på att varje tid har sin egen unika uttrycksform. En modern tid skall skildras i modern form, med vilket avses att en fragmenterad tid skall skildras i fragment. Medan Sandell framställs som en figur som inte kan skilja på då och nu; “…en Det Moderna Livets målare, för att låna ett epitet från Baudelaire, haken är att detta måleri slutade att vara modernt för gott och väl hundra år sedan…”

Den springande punkten här, kan man snabbt misstänka, är att det så att säga inte bör målas alls, att omgivningen inte bör återges i enhetliga penseldrag, och inte utan åtgärder skall få ignorera de textteorier som uppgivet all representativ verklighetsskildring. Man ser detta när Kärde plockar fram de postkoloniala glasögonen och räfsar Sandell för ett par generaliserande epitet vilka hon citerar föraktfullt och med sökande blick utplockat bland de 120 sidorna, diktcitaten “underskön prostituerad” och “Islams gyllene indiskor”. Den målande blicken – och man förstår att den mycket genusmedvetna skribenten tänker Mannens målande blick – den målande blicken undgår förvisso en atomistisk världsbild och frågan är om en freskmålande författare inte är tvungen att göra just det. Kärde angriper Sandell genom att göra sig lustig över Baudelaire, men kunde lika gärna nämnt (den stämningsskapande) Dickens. Är det verkligen rimligt att avfärda Sandell för att han söker en sinnlig textur åt språket? Bör vi kanske förbjuda det beskrivande adjektivet? Man kan då samtidigt lika gärna förbjuda konsten. Kärdes kritiska vinkel är acceptabel, tycker jag, men det vilar något bigott och asketiskt över den, där estetiken anklagas för att ha doppat skjortärmen i verklighetens smutsvatten. Nej, skjut inte på pianisten som det heter i Western-filmer.

Sexistiskt klingar det ju därtill när man med sådan tendentiös citatteknik (lär man sig ingenting på journalisthögskolorna?) får det att låta som att författarblicken åtrådde den prostituerade och “indiskorna”. Har man som undertecknad, och till skillnad från majoriteten av DN-läsarna, tillgång till diktsamlingen kan man se att detta är starkt missvisande, att tendensen i dikterna är helt den motsatta till vad denne kritiker tycks antyda. De härvidlag citerade dikterna heter “Med fyra nya magra år från Rosenbad…” [red. anm. för våra norska läsare, Rosenbad är ett svenskt regeringshögkvarter], respektive “Hur kan jag skildra ‘den höga nord’, hur ni står…”, och har i det förra tillfället snarast maktkritiska ambitioner, och i det senare ett sympatiserande tonfall innanför den lätt ironiska och kvasi-högtidliga stilen. De två adjektiven ges sin förklaring av dikternas helheter, medan Kärde river de ur sitt sammanhang och återger med avsikten att vända dem mot dess författare. Det kan man, för att citera den tyska romantikens Schlegel, knappast kalla för en liberal anda eller generös konstsyn hos en kritiker som avsiktligt vantolkar för att nedgöra. Hållningen blir fort antikonst.

Kärde tycks vid närläsning av hennes recension som en elefant som försöker hålla i en silkesbok, sidorna brister för henne allteftersom hon tar i dem, ingenting förmår ges sammanhållande mening för en så grovhänt kritiker. Budskapet blir istället ett ut med det tusenåriga humanistiska arvet och in med de verkligt viktiga modeteorierna. Ut med blommiga lyriker, in med den identitetspolitiska köttyxan. Ut från redaktionerna med de som kan litteratur, och in med teoristinna politruker. I ett så hatfyllt polariserat Sverige flyttar lyckan utomlands. Det är bra tungt det där korrekta teoribygget, och en dag rasar det ner över huvudet likt en sönderrostad bankskylt. Rost arbetar, liksom poesi, långsamt.

/Thomas Tibern

Fotnot:
För de som har abonnemang eller på annat sätt passerar Dagens Nyheters betalvägg kan Rebecka Kärdes artikel – vi innehar inte rätten att återge den – läsas här.