Den här sidan fylls allt oftare av nekrologer. Det verkar som att skandinavisk kultur tänkt avresa, man får bara hoppas att den fylls på från andra hållet och på samma nivå. Percival (1931-2020) utgav från slutet av 50-talet först under namnet Percy Backlund några reseskildringar från Afrika och Asien, senare förnekade när författarskapet från mitten av 1960-talet tog en ny vändning mot visionär skönlitteratur och introducerade essäistisk, inriktad på att – förgäves? – försöka rubba det svenska gråmurriga kulturlivet med dess för evigt realistiska socialingenjörs-tradition. Percivals poetiska pånyttfödelse utgick från vad han själv kallade “en urtext”, den starkt Beckett-påverkade Text ur Tomheten (1966), som såldes o delades ut i samband med en utställning och performance på Moderna Museet. Detta är samma år som Lars Norén börjar utvecklar sitt författarskap, och just när en ny dramafylld generation var på väg mot kick-off.

Likheterna med Lars Norén är annars inte stora, om denne från början bar på nordisk expressionisms mörka färger så var Percival i allt en ljusmänniska vars föredragna tillvaro var på en ö i Medelhavet eller Västindien. Han var en av dessa – Almqvist, Aguéli, Strindberg – som inte alls passade in i Sverige, och så som den typiskt geniale gjorde det besvärligare för sig kring igenkännande genom att splittra upp sig på olika konstformer och projekt. Han såg sig själv som musiker, viljet jag inte kan gå i god för, då jag inte lyssnat, och inte minst som dramatiker, vilket j däremot kan intyga. En lysande dramatiker, fast även här helt olik Norén (utöver örat för inkännande dialoger) med en annan inriktning i form av filosofiskt sofistikerade idédramer, och även ett intresse för kultiska skådespel (vilket det gjorts mer utav i det så kallade utlandet).

Text ur Tomheten angav redan utvecklingen mot det lyriska idédramat/episka långdikten Tema på tiden, från 1971, som visar prov på vad hela författarskapet egentligen kom att handla om, att förena västerland och österland. Här blandas av röster allt från Buddha Gautama till Zhuang Zi och den egyptiska dödsboken, men verket inkluderar även sci-fi-avsnitt, det kan därtill påminna om den sena Ekelöfs diwan-diktning fast med än högre abstraktionsgrad. Kanske efterföljande Ezra Pounds gamla råd om att lära känna de främsta i sin tid, höll Percival under dessa år kontakt – ofta brev- eller telefonkontakt – med till exempel Ekelöf, Nelly Sachs, Saint-John Perse, och kanske främst Samuel Beckett som han också översatte. Under sina sista år lade Percival ner viss möda på återutgivning av sina äldre titlar eller omredigeringar där han tyckte att han kompromissat och i ungdomen låtit förläggare förvanska hans ursprungliga intentioner. Trots att han blivit blind visste han alltid mycket exakt hur han ville ha saker, allt från redigering till grafisk formgivning och illustrationer.

En stor del av Percivals produktion utkom även – ibland endast – på engelska, men den stora publiken ville aldrig riktig infinna sig. Så kanske finns det här något gömt. Det är möjligen ändå en oroande tanke att även stor konst inte alltid finner sin förståelse. Men kanske tillhör hans verk ännu framtiden. Ett av de engelskspråkiga verken är Letters to Shanti, som hade en verklig förlaga i en specifik kvinna (som han mött i Egypten), kanske flera. Men brevformen vänder sig alltmer till en idealiserad Maria Magdalena-gestalt, en feminin vishetskälla. Boken utgör en något dunkel men egentligen utmärkt utgångspunkt för den som önskar lära känna denne mångfaldige konstnär, vars verksamhet hade en vidd och ett tankedjup som är svåra att överskådligt definiera. För den som är mer intresserad av Percival som introduktör så är essäsamlingarna att rekommendera, Fantasins mirakel och Från en värld till en annan, som blandar allt från litteraturens stora till fantasy och mytologi. Rätt mycket går att finna antikvariskt, nyare titlar även via nätbokhandlarna.

Att läsa essäerna är att ges en glidflykt över den storhet 1900-talet faktiskt besatt innanför litteraturen och som man kan betvivla återkommer i det allra första; Elytis, Artaud, Giono, Hesse, listan kan göra ändlös. Det sista Percival hann att få gjort, innan han insåg sin höga ålder och reste vidare, var att genomgå sina Nelly Sachs-tolkningar för det större utval som är under utgivning. Någon verklig renässans för Percivals egna skrifter vågar man inte omedelbart hoppas på, han kommer nog främst att vara en författare för udda sökare. Det är ett författarskap som kräver en ansträngning, kanske mest genom att vara svåröverskådligt, men som ofta är underhållande, rentav lättflytande, när man väl är i gång med någon av de många titlarna. Han var en osvensk kosmopolit, också utan egentlig trostillhörighet, men om man pressade honom – som jag några gånger tillät mig – märkte man fort att i botten var hans utgångspunkter inte de österländska, buddismen o.s.v., utan den kristna gnosticismen. Själens vidaretillvaro trodde han på, men undvek att uttala sig om och beskrev hellre döden som en nollpunkt inför vilken alla ord får vika. Men en ytterligare fattig och kulturellt utarmad plats har Sverige nu blivit. Böckerna finns kvar, kanske även deras anda.

/Håkan Sandell

Foto; privat/Art Distribution.

Not; här kan man läsa vidare om Percival.