Det utgör ett brott med förväntningar när man återupprättar och fortsätter länge vilande genrer in i en ny tid. Det ena exemplet är hos rysk-svenska Regina Derieva, vars postumt samlade aforismer utgetts i den första nyskrivna aforismsamling som jag sett på många år; “De yttre tingens ordning – Sentenser, sarkasmer, paradoxer”. Det andra exemplet, på med full kraft förnyad genre finner man i Börje Lindströms “På kyrkogården i södra Lappland”. Boken har magert angetts som “Dikter”, men utgör ett diktepos och en kyrkogårdselegi, i efterföljd till Edgar Lee Masters “Spoon River Anthology” för jämnt hundra år sedan. Ett diktepos, får man säga, i ett intrikat flätat körverk.

Men först Regina Derieva. Född 1949 och uppvuxen i Odessa och Kazakhstan, kunde hon vid början av Sovjetunionens upplösning, genom sitt judiska arv, emigrera till Israel. Väl där upptäcker man att man fått en oönskad katolsk konvertit på halsen, och Derieva identifierar sig, för att göra ont värre, med undertryckta kristna palestinier. Familjen ges efter ett decennium möjlighet att flytta vidare till Sverige. Sitt sena liv lever Derieva i Märsta utanför Stockholm, där hon avlider av hjärt- och astmaproblematik 2013.

Med sina erfarenheter under kommunismen, och sedan under viss israelisk dubbelmoral, kan hon anses ha varit väl förberedd för att med genomskådande blick utskilja också de heliga kor som betar på svensk mark. Hennes postuma aforismsamling bjuder på sådana här pärlor; “Den utvecklade socialismen mognade alltför tidigt och förblev, trots sina utvecklade former, en gammal ungmö som för ett tradigt liv i Sverige”. (Invändas kan möjligen att aforismerna, som inleddes i starten av 00-talet, här då angriper en inaktuell socialdemokrati som redan drunknat i nyliberal brutalism.)

Derievas aforismer utmärks av den pessimistiska tradition vi inte vad jag kan minnas haft någon efterföljare till i Sverige, men där England, med Jonathan Swift som ett klassiskt namn, har en motsvarighet i John Gray (f 1948), för övrigt även denne med judisk bakgrund. Medan motsatsparets idealismen kan tyckas vacker men likafullt har en tendens att hopa upp en hel del lidande för andra människor (andra grupper än den egna) så ser pessimismen till det sämsta i människan och önskar bygga ett samhälle med restriktioner, inte minst restriktioner för andras makt. Det kan låta så här; “Meningslösa liv lever de människor som oupphörligt får sig förklarat vad som är livets mening”, eller så här; “En idé förblir lysande ända tills den upprepas av idioter”, eller kanske rent ut så här; “Cicero var avhängig pöbeln, pöbeln var avhängig Cicero, och varje nytt tal hängde på pöbelns såväl som på Ciceros humör”.

Pessimismen – uppvägd mest av poetens katolska övertygelse och ett slags trubbig värme – lierar sig ibland med en viss konservativ nostalgi över en förmodad en gång helare människa; “Man borde börja ett nytt projekt – en rödlistning där man tecknar ner alla de känslor som försvinner eller redan har försvunnit: lugn, djup tacksamhet, trofast vänskap, evig kärlek, osv.” Hon verkar rentav innanför samtidsspektrat kommentera också den i Sverige importerade politiska korrektheten; “Den politiska situationen är numera sådan att man varje dag tvingas inleda fredssamtal även med vädret”.

Dessa giftiga aforismer är galant översatta till en talrät levande svenska av rysk-svenska poeten och översättaren Alan Asaid, där han hänger med på ordlekar och slanguttryck, utgivet på bokförlaget Faethon. Aforismerna, 1160 till antalet i en smäcker och vacker bok, är även ofta både roliga eller alternativt råa, vad sägs om den här; “Marx älskade Engels. Men inte till den grad att han var beredd att låta dela på Kapitalet”, eller i samma slapp stick-stil; “Rodins tänkare är försjunken i djup begrundan över de stigande priserna”, eller det kan alltid bli värre, som här, med ett gott öga för vårt frihet-under-ansvar; “Folk begär föga nuförtiden: skyddat sex med avskydda individer”. Översättaren beskriver träffsäkert i efterordet verket som “ett spefullt epitaf över alltets skärvor”.

Så vidare till den ganska men inte helt annorlunda poeten Börje Lindström (född 1952) och den märkvärdiga diktcykeln “På kyrkogården i södra Lappland”, utgiven av Heidruns.  I var och en av 119 dikter talar en enskild människa om sitt livsöde. Det kan eirinra någon om den koreanska poeten Ko Un där denne föresatt sig att skriva en dikt om var och en av de cirka femtusen människor han mött i sitt liv (senast jag såg efter närmade han sig tvåtusen dikter, och buddistiska meditationstekniker har hjälpt honom att minnas så många personer). I sitt efterord nämner Börje Lindström även såväl de hellenistiska epigramdikterna i Anthologia Graeca som samtide tyske Durs Grünbeins gravdikter.

Det är påfallande musikaliska dikter som tycktes mig stiga i tonande rökslingor över sidorna; “Jag var med om att bygga/ de stora dammarna.// Vi dränkte hela bygder/ och när vi var klara/ tog vi roddbåten och rodde ut/ och kikade ner i djupet…Och nu ligger jag här på kyrkogården/ och på Allhelgonaafton/ lyser ett ljus på min grav/ och lågan är liten/ och lågan är svag/ men mer ljus drar inte jag.” Dikten undertecknad “Roland Eriksson”, för alla dikter är markerade med namnet till den som talat ur gravarna. Det vilar också något oerhört över själva den stora mängden av själar som här getts röster, vilket gör boken omöjlig att sammanfatta i en recension utan den måste läsas i sin helhet. Röst lagd till röst på detta vis ger effekten av den litteraturteoretiska termen “space”, där de disseparta elementen tillsammans samverkar till något ytterligare bortom det formulerade.

Dikterna hade kunnat läsas som ett enkelt allt-är-förgänglighet och svanesång över kulturen i det nordliga Sveriges glesbygd, om inte summan av de många rösterna tycks tala om en tragedi, och om ett ett trotsigt ifrågasättande av vår egen tids konsumistiska historielöshet. “En risbuske blåser över landsvägen/ och sopar bort spåren/ av alla berättelser som fanns här/…/Det är det som är det värsta/ Inte att folk flyttar/ utan att berättelserna tagit slut”. Pasolini använde uttrycket “antropologiskt självmord” när han beskrev motsvarande förlust av italiensk folkkultur, som han ansåg levande ännu under 1950-talet men död redan i början av 1970-talet. I dessa dikter är Börje Lindström mindre nostalgisk än så, över vad han från sin uppväxt, på motsvarande 50-tal, minns som strävsamma och obelönade liv. Man skulle kunna beskriva det som att han minns materiellt arma men ibland andligt rika liv. Här markeras ett värde, i hur vart verktyg och bruksföremål bar ett namn eller i hur tystnaden gav ett utrymme åt själen. Hur förnöjsamheten i sig skapar en andlig nivå; “Jag var nöjd med det lilla.// Jag gick ut/ och kastade potatisskalen på snön/ så att kråkorna fick mat.”

Men det vore en förneklad bild av verket. Lika mycket ges en bild av stor olycka, där människor stod låsta i små vaksamma lokalsamhällen och i imploderande äktenskap. Livet i det förflutnas kalla trakter kastar också stora skuggor; “han strypte frun och lade sedan/ hennes händer i kors på bröstet/ och tog dit länsman/ och sade att kärringen dött av feber/och blev trodd.// Vi gick alla på likvisningen/ och såg hennes blåa hals”. Fast berättelsen därom tycks ha överlevt tystnaden därom. Det verkar utöver sammanhanget också finns något i själva språket som inte överlevt flyttningen från nordsverige till Stockholm; “varje mening/ som sas var tung som en järnkätting/ eller lätt som en såpbubbla”. Då, men inte nu.

Likafullt verkar det inte vara ett återvändande till en förlorad glesbygd som poeten advokaterar, så vad är det han vill rädda? Jag läser det som att han helt enkelt vill att de döda glömda skall få ljuda en gång till, liksom vi själva och vår nuvarande kultur en gång kommer att vara borta, borta som en sommardag om vintern, borta utan ett spår. I en av dikterna uttalas ur graven; “Jag kunde inte begripa att en hel bygd/ kunde dö ut på detta sätt.// Det var som i Eddan,/ fänaden dör, fränder dör…” Anklagelsen finns där även, som här ur en annan grav; “Stockholm var Rom/ och vi var de romerska provinserna/…/Innerst inne visste vi/ att vi snart skulle vara glömda/ när Cesar vände blad”.

/Håkan Sandell

—
(Fotnot: Visningsbild av Sergei Vinogradov, “Tiggare”, 1899.)

Regina Derieva
De yttre tingens ordning
104 s.
Faethon

Börje Lindström
På kyrkogården i södra Lappland
184 s.
Heidruns