Ny som gästskribent på sidan är Michael Economou med en inkännande artikel om den karibiske poeten och världsmedborgaren Derek Walcott (Nobelpriset i litteratur 1992). Economou utgav senast bl a diktsamlingen “Christos/Ötzi”, och utkommer senare i år med en dubbelbiografi över Sylvia Plath och Ted Hughes, i h:ströms serie Litterära profiler. /Red.

Om man ska tro John Donne är ingen människa en ö, men om människor alls ska förknippas med öar, måste litteraturvärldens författare och fantasifigurer tillhöra de bäst kvalificerade. Tänk på Sapfo och Lesbos; Beowulf och Gotland; Minos och Kreta; Nausikaa, Calypso, Robinson Crusoe och Doktor Moreau – alla knutna till mer eller mindre fiktiva öar; Robert Louis Stevenson och Skattkammarön; August Strindberg och Kymmendö; Nikos Kazantzakis och Kreta; Lawrence Durrell och Korfu; Pablo Neruda och Isla Negra.

Samt inte minst på huvudpersonen i texten här nedan – Derek Walcott och Saint Lucia. Många gånger lämnade poeten sin födelseö i Karibien bara för att återkomma, och efter att på ålderns höst slagit sig ner för gott gick han här ur tiden, 87 år gammal. Öar är hemkomst, avresa, trygghet och lugn, oro och längtan bort; ”fastlandets perifera fotnoter” som någon förnumstigt hävdat utan att tänka på att det i verkligheten ju kan vara det motsatta – ön som replipunkt för fastlandets vilsenhet.

Men det vore missvisande att reducera Walcott till Saint Lucia eller – för den delen – till Karibien, inte heller försöka få det att låta som om denna övärld är isolerad och exotisk, som om dess förflutna är avskuren omvärldens historia och exotism. Havet exkluderar ju inte någon landmassa. There is no sea as restless as my heart, lyder en diktrad, men vatten är mycket mer inkluderande än ett kroppsorgan. Hav är farleder, vattenvägar som knyter samman världen. Where are your monuments, your battles, martyrs? / Where is your tribal memory? Sirs, / in that grey vault. The sea. The sea / has locked them up. The sea is History.

Frestande är förstås att spela med slaverikorten i en text om Derek Walcott, Karibiens förste nobelpristagare (1992). ”Derek Walcott – plantageslaveriets historiekrönikör. Kolonialismens svurne fiende.” Men det vore ett farligt spel, som i sig självt lätt kan bli vad det säger sig motarbeta. Även om poeten naturligtvis upplevt och levt med plantagesystemets mörka baksidor, även om meningsmotståndarna med sin koloniala blick inte precis gick av för hackor, vore det förringande att göra det så enkelt.

Bättre är förstås att med hjälp av geografin, men främst dikten i sig, försöka få grepp om betydelsen Walcott bär. “Poesin är en ö som bryter sig loss från fastlandet”, hävdar poeten i sin Nobelföreläsning, och tar det ännu längre: Poesi är inte att ”skapa” utan att återskapa. Men även om poesi är mer än en plats, dikten större än sin upphovsman, är det marken och rötterna, ursprungets och identitetens vitalitet och värdighet poeten har i åtanke när han säger sig vilja göra detta – återskapa. För Walcott, som naturligtvis var medveten om motpoler och fiender, återupptäckte på sätt och vis sitt Karibien, likt en sentida Columbus, men betydligt bättre rustad än genuaensaren att med världens ögon se vad som utspelas här.

Övärlden sågs förr som något illegitimt, ”bastardernas trakt”. Anthony Trollope var nog värst, viktorianen som menade att här inte fanns ”människor i ordets egentliga bemärkelse”. Men också Graham Greene såg mer melankoli och tristess än ljus och hopp, ungefär som om han tillsammans med äldre tiders författare ägde ensamrätt till nedlåtenhetens vassa stigman.

Även om Walcott inte var först med att torgföra motbilder – Saint-John Perse förstod tidigt att bejaka och levandegöra plantager och havsvidder, palmer och saltstänkta vindar och vidder, om än från en mer priviligierad position – är det främst han som med sina dikter gett liv, värde och vitalitet åt sådant som andra en gång i tiden fnös åt och föraktade: There are so many islands! / As many islands as the stars at night / on that branched tree from which meteors are shaken / like falling fruit around the schooner Flight. / But things must fall, and so it always was, / on one hand Venus, on the other Mars; / fall, and are one, just as this earth is one island in archipelagoes of stars. / My first friend was the sea. Now is my last.

Walcotts variant av platsens poesi är mer universell än karibisk till sin karaktär, poetens ”temperament och galla” rör om inte enbart i en karibisk kontext – hur mycket han än diktar om att han är ingen, eller också en hel nation. Motsägelsefull är han ju också: Mitt enda hemland är min fantasi, heter det på annat håll i en av diktsamlingarna. Men som hemland fungerade för honom också den engelska litteraturkanon som han enligt egen utsago blev lycklig av och som han kände sig priviligierad och tacksam över att ha fått tillgodogöra sig – först i hemöns metodistskola och senare på ett västindiskt universitet.

Det går hur som helst att hitta Asien och Afrika och Amerika och Europa i dikterna. Allt knyts samman: kontinenter och människor, inget och ingen existerar i ett tomrum, tystandet av världen är av ondo. Allt är av samma sorts skrot och korn, och vare sig man hatar eller älskar världen kommer man inte undan dess tentakler. I Walcotts poesi är flyktingars hjärtan överallt fullt av sorg och fasor; snön i Greenwich Village och Ohio är skrämmande; de svarta kom en gång över havet från en annan kontinent; brutaliteter som skett i Algeriet och i Dien Bien Phu har skett också i Karibien; Osip Mandelstam, Che Guevara, Sköna Helena, Bob Marley och många andra dyker upp i en diktvärld som är häpnadsväckande vacker, mänsklig, brutal, mörk, motsägelsefull, ljus och bejakande.

Författarskapets höjdpunkt anses strikt episka ”Omeros” (1990) vara – omdiktningen av Illiaden och Odyssén visar genialt hur grekisk ökontext kan knytas samman inte bara med en karibisk dito, utan också med Brookline i Massachusetts (där Walcott arbetade vid tiden för samlingens färdigställande) plus andra storstäder världen över, som poeten besökt under sina många resor.

Själv söker jag mig hellre till värdena och vitaliteten i betydligt kortare dikter ur skilda samlingar, vilka ofta öppnar världar där egot inte spelar någon större roll, där sammanhanget smälter samman disparata känslor, uttryck och tankar till en gnistrande rik helhet – svår, lätt, nervig, lugnande, lokal, global eller alltihopa må vara egalt. Walcott menade att diktskrivandet för honom fungerade som en bön och/eller en religiös kallelse och att något av det viktigaste – anonymiserandet och tystnaden – framstod som mer bejakande än fördunklande för den avsikt som är poetens. Kanske kan jag bättre förstå vidden av detta medan jag mediterar över möjliga innebörder av mina favoritdikter. Här några rader ur en av dem, och också här knyts övärldar samman: Detta segel som lutar sig mot ljuset / trött på öar, / en skonare som kryssar mot vind i Karibien // hemåt, det kunde vara Odysseus, / på hemväg i Egeiska havet; / denna faders och makes // längtan, under saftlösa druvor, / är som äktenskapsbrytaren som hör / Nausikaas namn i alla måsar skri. // Det bringar ingen fred. Det gamla kriget / mellan lidelse och ansvar / ska aldrig höra upp.

Känd har poeten hur som helst främst blivit för att han skrivit en poesi som ingen annan samtida diktare i brittisk litteratur. Joseph Brodsky menar att Walcotts diktning är ”oceanisk till sin natur: till bredden, till djupet, och i den meningen att den bestämmer klimatet varhelst engelska läses eller talas.” Detta triumftåg är om något den stora motståndshandlingen – att från periferin överglänsa centrum, slå mot priviligierade ”kulturvärnare”, övertrumfa dem; ja, nästan bokstavligen slå dem på fingrarna. Medveten om brittisk dikttradition som ingen annan poet i det gamla kolonialväldets centrum – rötterna finns hos Milton, Shakespeare och Shelley – erövrar Walcott världen med ett språk, som gnistrar lika livsbejakande och kärleksfullt som halvrått och temperamentsfullt, och vare sig hans blod kommer från holländska plantageägare, engelsmän eller inhemska lantarbetare med afrikanskt ursprung har han stänkt och portionerat ut det över hela litteraurvärlden – som en diktens röda gåva. Walcott själv nämner vännerna Robert Lowell och Elisabeth Bishop som sina främsta inspirationskällor; dessa amerikanska poeter bidrar till att stärka och bejaka innebörden av den engelska litteraturkanon som han bättre än någon annan tillgodogjort sig och som inget “centrum” kan styra. Seamus Heaney slår ju huvudet på spiken när han i en text (om Ulster) konstaterar att ”britterna inte bestämmer över den engelska lyriken.”

Jag har själv översatt dikter av Walcott, i maskopi med Jonas Ellerström. Lyssna här avslutningsvis till några rader – översatta av oss: hur orden förälskat bejakar Marina Tsvetajeva, vars öde – exilpoetens, införlivas med en karibisk verklighet, som för att säga att världen inte behöver gränser, att världen inte behöver begränsas av någons verklighet, utan tvärtom att den berikas av medvetandet om människoödens komplexa likheter. Walcott gestaltar dikten som ett brev eller ett meddelande till Tsvetajeva, man ges känslan av att hennes dikter är hennes närvaro, inte hennes exilöde: Och sjögräset torkar sitt hår, Marina Tsvetajeva, / pelikanen dyker i flykten likt ett krucifix / men den jungfruliga, cirklande, överlevande / fiskmåsen vidrör i sin nåd // detta hus vid stranden, ett skåp, en himmelsblå puderdosa, / horisontens bindestreck, den tomma väggen – ett pass / från vilket de rev ditt fotografi, en väckarklockas / meningslösa tickande, en gul fjärilsklänning som du glömde, // sand borstad från mitt lakan, en kuddes grav, / en oceanisk tår. Solen skiftar sina vikter. / Tiden, som är halva evigheten, likt havet genom fönstret, / fyller dina sidors stillastående segel.

/Michael Economou