Christopher Rådlund kom från Konstindustriskolan i Göteborg till Oslos Kunstindustriskole, senare dess Kunstakademi, i mitten av 90-talet. Efter en strid vid den norska konstakademin, där Vebjørn Sand anklagat akademilärarna för att inte kunna teckna, togs frågan ända upp till den norska riksdagen, Stortinget, som tog beslutet, mot konstakademins egen önskan, att införa en klassisk-figurativ klass under Professor Jan Sæther, för ändamålet hemkallad från Los Angeles.

Christopher kom att bli en ledande utställningsorganisatör bland den nybildade elevgruppen. Han startade också den retrogardistiska tidskriften Kilden, som tillsammans med Aorta, under Carl Forsbergs chefredaktörskap, blev husorgan för mötena mellan skandinaviska konstnärer och poeter. Christopher övertalade Håkan att flytta upp från Köpenhamn för att bli lärare i creative writing för Kunstakademiets klassisk-figurativa klassgrupp under Sæther. David Almer anslöt 2006 från Stockholm till Aorta-redaktionen (senare som chefredaktör). Den tidiga medarbetarskaran var först liten men omfattade efterhand runt hundra personer. Christopher var under hela Aortas utgivning en engagerad och självklar del av tidskriften, inte minst när det gällde omslagen, men han var även gästredaktör, och var viktig för tidskriftens PR och releasetillställningar.

I Oslo engagerade sig Christopher även i Byens Fornyelse, en grupp arkitekter och arkitekturintresserade med klassiska ideal, och med Léon Kriers tankar om bättre social/mänsklig bostadsplanering, ett initiativ som kan sägas ha föregått det långt senare svenska så kallade Arkitekturupproret. Tillsammans med aktivister från Byens Fornyelse och retrogardistiska konstnärer och författare – även musiker – bildades så Senter for Frie Kunster, på St. Olavs gate 7-9, bas under många år för de nya vindar som där tog sig uttryck i konstnärsateljéer, galleri och café-restaurang, där Christopher tillhörde de mest idérika deltagarna under femton år. Ingen som var med kommer att kunna glömma de många trädgårdsfesterna och de stora nyårsbalerna, där Christopher älskade att hålla tal, och ett halvt hundrade champagneglas lyftes mot kristallkronorna i hans rymliga ateljévåning – i ett liv “larger than life”.

Som bildkonstnär kom Christopher undan med konststycket att överträda de vanliga gränserna mellan våra små men malliga nationer och etablerade sig som lika delar svensk och norsk konstnär, alltså även accepterad som norsk konstnär med en stor publik i följe i det nya hemlandet; med växelvisa utställningar i Stockholm och i Oslo. Stamgalleriet förblev dock norska Galleri Semmingsen. Han är känd som “landskapsmålare” men hade sedan länge vidgat motivkretsen till allt från rymdfärjor och utrotningshotade och utdöda djur till den nybyggda Oslo-operan och Globen i Stockholm målade in i framtiden som förfallna ruiner. På uppdrag följde han med de norska Nato-trupperna till Afghanistan hösten 2012, för övrigt en av de få gånger han avvek från sin signaturliknande mörkblå färgskala för att skilda soldaternas verklighet i olja eller litografier och i ett gulaktigt ljus. Om motivkretsen för hans konst kan man här från retrogarde-bloggen läsa mer, i en tidigare artikel signerad Carl Forsberg;  En kort impression från en av hans andra utställningar skrev Håkan; här.

Christopher hade alltid idéer om alla möjliga projekt. Alla hans stora planer gick dock inte att genomföra, och ett tilltänkt eget museum för den unga norska nyklassiska konsten blev aldrig verklighet, efter att mecenaterna till sist drog sig ur. Men Christopher fick grundlagt ett eget författarskap, och tillsammans med Johan Lundberg skrev han Figurationer – Romantik och realism i norskt samtidsmåleri (Atlantis, 2009) och tillsammans med Alexander Z. Ibsen En sort bok om arkitektur: hvorfor moderne arkitektur har blitt så stygg (Dreyer 2012). 2015 fick han, i konkurrens med många, utforma ett minnesmynt för Norges Bank i samband med Høyesteretts 200-årsjubileum, och hans stora musikintresse och samarbeten med kompositören Marcus Paus är välkända. När retrogardismen 2019 firade 25 år var det Christopher som organiserade och såg till att det blev en lysande tillställning i Oslo.

Vi vill gärna avrunda här med något mer personligt. Christopher kunde ringa och höra av sig när som helst på dygnet för att diskutera och pröva sina ovan nämnda hugskott och planer, och man kunde också få oväntade små och stora fragment, bilder, skisser och annat, både per post och som sms. När jag, David, bläddrade igenom Christophers och mina textkonversationer på telefonen fann jag några tillfällighetsrader som han sände mig en sommar 2011, när han var i Halland, ord i vilka man möjligen också kan känna igen ett par av hans målade motiv:

Här står tolv lönnträd på rad vars kronor susar i natten. De välkomnar mig när jag dväljer under dem. Som om de önskar mitt deltagande. Ditt besök är också efterlängtat. För vad vore deras sus utan hörsamma öron?/ I Halland, här vid Skandzas västerstrand, vid en mäktig halvös avtagande klippkust, där Kattegattens böljor bär bud om Jutland, där Östersjö blandas med Nordsjö, sitter en icke vilsekommen åskådare./ Ändå yr av trädkronors lövsus, från dunklad plats, blickar han ut över blåljusskimrande hav./ Det är allt.” – Christopher Rådlund, 26 juni 2011.

/David Almer & Håkan Sandell

(Porträtt: Johan Patricny 2009. Foto: David Almer 2019).