Seamus Heaney – nobelpris 1995 (medan jag bodde på Irland, det var en jäkla uppståndelse) – tackade för en del år sedan ja till att besöka Oslo-retrogardets poesiscen, så kallade Frie Kunsters Internasjonale litteraturprogram, men hjärtattacken kom i vägen. Heaneys svarsbrev har av någon anledning fått ligga kvar på mitt kylskåp, som om det kom igår och han snart stod i dörren. Till denna uppläsningsserie producerades oftast små tryckta utgåvor, och jag hade redan valt ut de tio dikter som jag ansåg var Seamus Heaneys bästa, samlat sett. Ingen av dessa är med i Tommy Olofssons nya tolkningsvolym Hundra dikter (Natur & Kultur, 2022).

Från förordet lär man snabbt att urvalet istället är familjens, Heaneys makas, Marie, och barnens, först utgett som 100 poems (2018). Jag tror rent ut sagt att det hade varit bättre att ha låtit Tommy Olofsson själv stå för det svenska urvalet. Jag finner urvalet underligt, på en gång konventionellt och udda, som som urvalskommittéen stått dikterna för nära, och återfunnit personliga minnen inför deras innehåll. Släktminne och platser blir viktigare än poetisk höjd.  Problematiskt är det när man för breddens skull bryter ut dikter ur sviter beräknade på en annan språklig ekonomi och som därför inte har täthet nog.

Man har valt en hel del ur den sena ganska svaga produktionen till Heaney som i mitt tycke hämtade upp sig först i vad som visade sig bli den sista diktsamlingen Human Chain (2010). Familjens urval tycks mig också för ensidigt lantligt till sin förkärlek, aldrig ett diskotek eller en flygplats (Heaney skrev faktiskt om dessa också), men istället massor av nostalgi och en smak för realism, varpå familjeurvalet delvis missar en mer lyrisk men också mer visionär och vågad Heaney. En särskild svaghet har undertecknad för den här endast styvmoderligt representerade Seeings things (1991), hur var det möjligt att överse dessa strålande dikter? Och jag saknar flera direkta mästerverk från samlingen Field Work (1979). Det kan lära en att inte låta en poets närstående stå för det postuma urvalet. Oavsett hur stor respekt man har för deras förlust. Familjeanknytningen och topografin kan ha haft sitt intresse på Irland, men det försvinner i Sverige.

Med föreliggande urval på handen gör Tommy Olofsson allt vad som kan förväntas av honom och lite till. Hundra dikter det är maraton, och han mäter sig som allra minst med tidigare översättare, den gamla lyriktolkningsaristokrati som sedan dött ut i Sverige, i vart fall som generation. Tidigast och bäst kanske översättarduon Göran Printz-Påhlson/Jan Östergren (som för min del introducerade Heaney i Sydsvenskan 1980), Roy Isaksson som stått bakom flera volymer tolkningar av Heaney, Lars Gustafsson som utförde ett utmärkt arbete, därtill Lars-Håkan Svensson, Lasse Söderberg och även den orättvist glömde poeten/kritikern Ole Hessler. Alla var de givande Heaney-översättare.

Styrkan i Tommy Olofssons tolkningsstil (och sin stil skall man inte fundera för mycket över som lyriköversättare) är kopplad till den säkerhet som bara åren och vanan kan ge, en förmåga att överblicka originaldikten och så ge den ett ny “take” på det nya språket. Just för Heaney-dikternas vidkommande har Olofsson haft ytterligare en fördel, den att vi nu har haft en fyrtio års tid på oss att smälta och tänka igenom många av Heaneys dikter. I vart fall har Tommy Olofsson gjort det, och som ett exempel har de många dikterna kring nordgermanska, ofta jylländska, så kallade mossliksfynd, dikten “Tollundsmannen” osv, i de nya översättningarna fått en lyster av att vara mer förstådda, ner till sin språkliga botten, vad gäller motiv och språklig struktur, sitt “narrativ” som modeordet går och, ja, sin politik. Nu vet vi vad de handlar om, och översättaren bär sin avklarnade förståelse in i de nya svenska versionerna.

Men jag har glömt att citera – det fanns för mycket att ta av – men en lyrikrecensent som inte citerar är ju alltid värdelös, och ingen poesivän. Så här klingar Tommy Olofssons svenska Heaney-dikter; “Stående upp till midjan i starrgräs/ och ringblommor kastade en granne/ sin skugga över ån, förkunnade// -Den är fattig som Lasarus, den marken!/ och drog sedan vidare/ genom de darrande bladverken” (dikten “Den andra sidan”). Eller som vid fler möten av musik och bildspråk, mycket heaneyskt; “Glaciärens ruvande kyla räckte ännu till att göra/ isglass av våra andetag mot flygplanets fönster” (“Höfn”).

Och när det väl är i det rurala vi hamnat, Heaney var en mästare på detaljer, ofta funna i ljusskiftningar och gräsvind, bondesamhällets uttjänta verktyg. Det kan gälla en nedrasad mur där björnloka “begravt tystnaden”, hur “källvatten tvättade/ gräset skinande rent”, en grannes uthängda “elfenbensvita” vittvätt, eller visa på den mjölkvita glansen hos nyskalad potatis med dess ögonmärken beskrivna som “en mörkare vattenstämpel”. Desto mer av överrumplande effekt när det Vergilius-lantliga så avbryts av orosårens vägspärrar och bombhot, brittiska soldater under transport, genom Heaneys nordirländska katolska hembygd.

Samtidig läsning – i augusti, vi är nu i oktober, jag är lite sent ute som alltid numera – utgjorde Durs Grünbeins nya diktsamling Äquidistanz (Suhrkamp, 2022). Grünbein är den ende store poet som tyska språket lyckats skaka fram efter födda 1960, och jag har själv följt honom sedan han mottog Büchner-Preis 1995, och introducerade i Sverige då hans diktsamling Den Teuren Toten, med ett knippe tolkningar i tidskriften Hjärnstorm, efter att Aftonbladet refuserat (“vi beklagar att Büchner-Preis inte betyder mycket nog för oss”). Något som är tråkigt med Grünbeins utveckling som poet är att hans höjdpunkt länge anats nådd med diktsamlingarna kring årtusendskiftet, “Nach den Satiren” och “Erklärte Nacht”. Andra har rentav placerat högst den intensiva och såriga ungdomsdiktningen redan dessföre.

Så som född in i det östtyska lögnmaskineriet har Grünbein – och sedan också med DDR-statens sammanbrott över en natt – getts ett stort tema vilket fortsätter att fylla hans poesi. Tiderna skiftar för oss alla, men för en del skiftar de mer. Den tidiga svarta sardoniskheten och ideologiska dekonstruktionen från de tre första diktböckerna, 1988-1994 (bäst: Schädelbasislektion, Falten und Fallen), verkar ha blivit omöjligt för honom att komma tillbaka till. Kritiken av marxismen fortsätter men blir tämligen platt, för att inte säga banal i den nya boken. Dikten “Zirkus Marxismus” med sina clowner och svalda kameler, kryddat med några låneord från Pasolini, “borgate”, “ragazzi”, blir mest bara dum. Detta har han gjort bättre tidigare.

Jag är bekymrad. Durs Grünbeins böcker fyller väl ut i mina hyllor, och så så sent som i 2012 hejade jag så gott jag förmådde på hans Koloss in Nebel (i tidskriften Axess), jag skrev om “Zündkerzen” (2017) i Populär Poesi, men det börjar bli glesare med espri och synlig inspiration. En art oengagerande socialrealism av självklarheter har smugit sig in i modernismen och nyklassicismen i hans diktning. Grünbein är numera en firad man, som mottagit alla priserna och sitter i flera tyska akademier. Men man skulle ändå önska att en redaktör eller en flickvän yttrade ett försiktigt; “Durs, stopp ett tag”. Att versmåtten tycks hållas gående av en sömngångare är inte det avgörande, ej heller är det slutrimmen som sänker reflektionsnivå – Grünbein gör rimmat och orimmat ungefär lika bra – utan det är något med själva gnistan som börjat att oftare utebli hos denne fortfarande betydande poet. Den nöjda dagen är inte störst.

Det är i nya Äquidistanz innanför kortare tillfällighetsdikter på frivers som man kanske bäst skymtar de gamla gåvorna. Fastän även samlingens landskapsdikter och annan flört med den tyska romantiken här känns som någonting nytt för poeten. Han har nu länge levt ett ganska privilegierat liv växlande mellan tysk och italiensk adress (väl också det ett litterärt val och eko från den tyska senromantiken kan man råka misstänka). I en kort dikt iakttager han på författarvis några tonårstjejer välja mellan resmål på tågstationen, och påminns från dessa om sin egen (sena) ungdom och den frihetskänsla som inte bara var rörelsefrihetens men är en det oskrivnas frihet. Dikten avslutas med (den faktiskt Seamus Heaney-klingande) reflektionen “Ein einzelnes Robbenjunges,/ auf einer Sandbank gestrandet,/ gleich schwimmt sie sich frei” (“Stazione Termini”), men egentligen borde jag citera hela dikten för dess inre kontrastverkans skull -, jag tar och gör det; Mädchen mit grauen Augen,/ noch keine achtzehn,/ Seesack über der Schulter,/ schweift sie durch die Massen,/ bindungslos, unbeschwert./ Blickt durch uns alle hindurch,/ checkt kurz die Anzeigetafel./ Firenze. Ancona. Napoli./ Rauscht dusch die Zeiten:/ Sie ist jung, ihr seid alt./ Ein einzelnes Robbenjunges,/ auf einer Sandbank gestrandet,/ gleich schwimmt sie sich frei.”

När Grünbein i sin nya bok återvänder till det östtyska temat och det berlinska motivet så är det bland annat med en annan liten vinjettdikt, och som tycks mig som den bästa sammanfattning jag läst av förändringarna i Berlins östra delar sedan det tidiga 1990-talet. Precist på kniven är det, och i kärt återseende med denne poets gamla skarpsyn och svärta. Det enda som här (där) överlevt likt ett historiens vittne i de gamla berlinska murgårdarna och hyreskasernerna med både andra och tredje Hinterhof-bakgårdar, det är den björk som de nya fastighetsspekulanterna låter såga ner, och här följer hela dikten (“Berliner Osten”);

Steht eine Birke im Hinterhof, erinnert daran
wie es war, als die Barbaren endlich kamen.
Wie es war, als das Haus, dessen Bewohner
deportiert und ermordet wurden,
endlich zerschossen wurden.
Wie es war, als das geraubte Haus
repariert und enteignet wurde.
Wie es war, als die neuen Mieter,
kleine Rentner, vertrieben wurden
von den rechtmässigen letzten Besitzern,
die nun endlich heimgekehrt waren –
keine Barbaren, feine Leute. Die als erstes
die Birke im Hinterhof fällen liessen,
die daran erinnert hatte, wie es war.

/Håkan Sandell