Igår begravdes Christopher Robin Rådlund (1970-2022) i svenska Margaretakyrkan i Oslo. Kyrkan var fullsatt, och alla i kretsen kring honom var samlade. Det var en vacker stund som ackompanjerades av kompositioner av Marcus Paus och Arvo Pärt, med kör under ledning av Håkon Nystedt. Cellisten Johannes Martens tillsammans med Christophers son Elias Rådlund på flygel, samt Per Anders Håvelsrud på orgel kompletterade. Ditte Marie Bræin höjde till taket, och där ovan, sin rena medeltidssakrala sopranstämma.

Prästen, Per Anders Sandgren, konstaterade i sin predikan att Christopher äntligen hittat hem till den evighet som han så länge målat i sina verk. Men hemma var han också hos var och en av oss vänner som nu var samlade, och vi var alltid hemma hos honom. Man var alltid välkommen att bo i Christophers våning, oavsett om vi hade redaktionsmöten för Aortas räkning, oavsett tid på året, eller tid på dygnet. Råkade han inte vara hemma fick man en nyckel. Min relation till Oslo är via “Ground Zero”: I Christophers vackra våning på St. Olavs gate, där man vid köket kunde krypa in i sitt gästrum en sen timme. Om man så kom ensam på 00-talet, eller med hustru och barn för att fira nyår på 10-talet vid hans fantastiska nyårstillställningar: man var alltid välkommen. Jag minns särskilt när han ordnat med retrogardismens 25-årsjubileum 2020, och lät mig få nyckeln till våningen efteråt. Där satt vi natten igenom, drack rödvin, diskuterade konst, poesi och filosofi och beundrade hans samlingar och gästfrihet, några själsfränder och jag. Ett vackert minne. Den ende som saknades var Christopher. Och nu kommer han saknas för alltid.

Efter begravningen begav vi oss till Tekehtopa (Apotheket, av Oslo-retrogardet kallat “Apen”) på St. Olavs plass för att fira Christophers minne. Det blev musik och tal, och de sista lämnade evenemanget vid halv 4-tiden på morgonen; allt som allt i Christophers anda.

Du kommer alltid att saknas oss, Christopher.

/David Almer