Det norska klassiskt-figurativa projektet såg från början ner på stil och det individuella maneret, som varande typiska för modernismen med dess Monparnasse-skola. Stil ansågs som ingången till kommersialism o varumärke, hantverket var viktigare. Motivstudium, naturstudium, får en att glömma stil. Det har likväl visat sig svåroundvikligt för våra målare (det var svårt också för Andy Warhol, fast han som bekant önskade “bli en maskin”), att inte efterhand etablera ett stilavtryck, med en “typisk Christopher Rådlund”, en “typisk Sverre Malling”, och – ja – en “typisk Christer Karlstad”. Den senares återkommande schamantistiska totemdjur har när som minst lyckat drivit omkring lite på måfå i skogarna, utan att varje gång kunna avlockas stor betydelse. Därför var det också så uppiggande att se den nya oljan “Solverv” (110×130 cm) med dess suggererande symbolik.

I “Solverv” tycks den anonyme krokige mansgestalten (gänglig som konstnären själv) att reparera själva vinterns och kanske årstidernas stora bronsklocka. Det är en tung symbol att svälja men det görs levande av den barriga barmarken under klockan, med detta enkla grepp görs scenen verklig, som-om-verklig. Men kläppen i storklockan pekar likt en klockvisare och verkar närmast hotande, den är likt ett bronsryttarens finger i Pusjkins långdikt, riktat mot en, eller om stenfigurens “Il Commendatores”, i Mozarts Don Giovanni. Med ett outtalat utrop av sorten “lev nu” eller “din tid är begränsad”. Gestalternas förgrund ställd mot en lätt grårosa skuggning över den förtonande sig vinterdagen, skenbart idylliskt. Och i vintern träder vi in, så länge den finns, medan vargarna, så länge de finns, vakar över att det hela går rätt till. Min tolkning kan förstås vara en fantasi, också den.

Ges man möjlighet till närmare betraktan av bilden går det att urskilja en teknik med täta penselstreck, vilka likafullt är av summarisk, sammanfattande art, så att bilderna mår bra av att ses på lite håll, varpå färgerna blandas för ögat och avger övertoner, en ljusdager. Kompositionen är de två ovala cirklarna, med trädens vertikaler och ett centralperspektiv som löper bort mot sin mittpunkt. Mörker mot ljus, grafiskt effektfullt. Medan motivet har något av drömmens självklarhet men även så ett drömmens störande inslag av frenetisk fast oklar aktivitet. Ibland ser man skrapmärken från halvtorr pensel i oljefärgen, som i djurens pälsar. Penseldragen visar på stor variation, i kluster av mönster, och i näraliggande men rikt skiftande färgnyanser.

Vid vart utställningstillfälle med Christer Karlstad finns alltid ett par stycken bilder som brukar återkomma till näthinnan när man sluter ögonen på nattimmarna efteråt. Förmår han undvika maneren, odla sin intuition samtidigt med sitt intellekt, så kommer även fortsättningsvis Karlstad vara en av de viktigaste konstnärerna, innanför detta förtrollande och ännu för de flesta skandinavier så mystiskt okända norska sannfärdiga avantgarde, ett klassiskt-figurativt avantgarde som är “retrogarde”, och redan under mer än tjugo år uträttat stora saker i det fördolda. Av de mer symbolistiskt orienterade målarna dessa: Rådlund, Malling, Karlstad. Så synd om er som inte hittade till utställningarna! Så fint för oss som fick ha detta för oss själva!