Poetparet Sylvia Plath och Ted Hughes förblir för alltid sammanknutna i en delad myt, genom den enes bråda död för egen hand, och denna myt formad redan i den senares livstid. Detta påminns vi om i Michael Economous snarast sökande dubbelbiografi Ted och Sylvia – Ett förståelseförsök (i bokserien Lumen, på h:ström, 315 s.) Det är en personligt hållen genomgång av primärt deras år tillsammans. Boktitelns “förståelseförsök” verka peka på en underliggande drivkraft att här genom sina två huvudpersoner försöka förstå sig på kärleksrelationers dynamik generellt.
Economou beskriver parets relation som hatkärlek, och försöker nog därmed vrida sig ur järngreppet från den i ämnet populärt återkommande skuldfrågan. (Oundviklig som Gottfried Benns nazism-stöttande år 1933-1934, inför hans lyrik). Och den ärvda striden mellan anhängare på båda sidor i feminismens kölvatten. Economou kontrar från start genom att ingående beskriva de unga poeternas första möte; han kysser henne på halsen, hon biter honom då i kinden så blodet strilar ner. Inga samtyckesblanketter ännu påtänkta. Men Economou anknyter också till tidigare feministisk kritik, i hur Plath hamnade i skuggan av maken, som därtill tycks ganska självisk. Men bägge hade de karriäristiska drag, detta var en relation mellan ess i kortleken.
Economous cirklande sätt att närma sig är bra på ett vis, den som tvärtom självsäkert tror sig ha förklaringen till en annan människas självmord är ordentligt inbilsk. Det är inte så att Economou friskriver Hughes från skuld, men han vänder på saken flera gånger, fram och tillbaka, och framhåller då andra inslag som Plaths starkt nedärvda depressiva läggning och tidigare sjukhusinläggning (välkänd, romanen The Bell Jar), men också mer överraskande infallsvinklar som att Plath för sin amerikanska bakgrund mobbades i det sociolingvistiskt överdrivet medvetna England. Men klart står att Economous försök att dra en skiljelinje mellan litteratur och liv misslyckas nästan omedelbart.
Också de tvennes poesi är för alltid präglad av varandras. De skulle båda kunna kallas nyexpressionsister. Påverkan kan urskiljas både i bildspråk och i (sträv, hoppig) syntax. Först går det att urskilja – det är mer synligt i diktcitaten än att det utpekas – en påverkan från Hughes symbolvärd, på Plath, och senare en påverkan från henne på honom, synlig inte minst i diktsamlingen “Crow”, där Hughes gamla formalism helt ger vika och hans diktvärld mörknar. Själv ser j Hughes som den större poeten (nu gör jag mig impopulär igen!), men har stor förståelse för om man finner Plaths diktning mer särpräglad. Men mest slog mig ändå vid denna läsning och vidareläsning likheterna mellan deras poesi, där hos båda naturkrafterna sliter i kulturens (och diktens) bojor.
Om Economou alltså duckar lite grand för de stora tvistemålen så vinner han annat genom sina mer intima porträtt, där man rentav får lärt sig en hel del nytt kring poeternas livshistorier. Man får höra om familjebakgrunder, Ted Hughes bakgrund av tät sammanhållning i lantliga ramar, och om Sylvia Plath att fadern var krigsveteran (WWII) med obearbetade trauman. Och om hur Hughes intresse för poesi började med att lära sig Kiplings djungeldikter utantill som halvstort barn, medan Plaths poetiska bana inleds med tidig diktning under collegetiden, vilken ges ett avbrott efter att Auden, som lärare, kritiserat.
Sammanfattningsvis får dubbelbiografin bli en indirekt varning för konstnärsäktenskap eller rättare sagt, poetäktenskap. Det som längtansfullt sammanbinder kan också komma att fungera sönderslitande, där man med ett uttryck kannibaliserar varandra. Om en poets symbolvärld är till en grad unik, riskerar identitetens självbilder att rivas i stycken i den delade källan. Sylvia Plath och Ted Hughes har rentav blivit till något av en arketyp för en misslyckad harmoni i en poetisk själsgemenskap där anima och animus dubbleras i spegelbilden och kan gå katastrofalt vilse i ofrivillig kamp.
/Håkan Sandell