Johannes Gjerdåker (1936-2020) mötte jag endast vid ett par enstaka trevliga tillfällen. Men denne var en klassiskt spränglärd poet. Som översättare gjorde han sina starkaste saker från latinet, med höjdpunkt i Horatius “carmina” som han hanterar med musikaliskt öra och stor språklig spänst, på den mest klingande men också hårdmejslade nynorska. Det är förstås Sapfo som Horatius här åkallar eller rättare sagt alluderar på, som så ofta, han har ju lånat hennes versmått;

Å, du skal av skjelpadde er Apollons
pryd, velkomen er du ved Joves festar,
å, du trøyst i trengslene, hjelp meg, når eg
vyrdnadsfullt kallar.

Latin läste Johannes på det gamla viset, inte lexikalt utan som vi läser engelska, huvudet på kudde, boken i vänster hand. Mycket finner jag i hyllorna här. Shakespeares sonetter inlagda bland de egna dikterna i Skot på gamal stuv (1978), och Nietzsches dithyramber i Tranene til Ibykus (2002). Men hans Coleridge-tolkningar upptäcker jag först nu i en 450-sidig samlingsvolym tolkningar som förlaget kostat på poeten, Gjendiktningar (Samlaget, 2022), fylld av den rikaste nynorska man sett sedan Henrik Rytters dagar.

Det nynorska skriftspråket är ännu ungt, och har alltid haft bruk för att inhämta sig nytt diktat område från klassiker till nutid. Utöver att favorisera tysk romantik och brittisk victoriansk lyrik, så lärde sig Johannes persiska och utförde med lika skarpt musiköra en tolkning av Omar Khayyams rubaiyat-strofer. Men här följer istället några versrader ur Oscar Wildes “The Ballad of Reading Gaol”, orden känner nog många igen, men kanske inte i Johannes något konservativa och dialektpräglade variant av nynorska;

Og kvar mann drep det han har kjært,
høyr – kvar som høyra kan,
ein med eit harmfullt augnekast,
med hyklarmål ein ann,
ein sæling gjer det med ein kyss,
med sverd ein modig mann!

/Håkan Sandell