Här följer två recensioner, det gäller Lasse Söderbergs långdikt “Tornet i Babil” (Edition Tegnér, 2023), och Harald Voetmanns färska översättning av Catullus poesi, i “Catul” (Gyldendal, 2023). /red.
Lasse Söderberg har skrivit en långdikt som ger en möjlighet att i tanken resa till Babels torn – inte det i Bruegels målning i Rotterdam, som jag själv skrivit en dikt om, utan det bibliska originalet, mellan Eufrat och Tigris. Möjliggjort för poeten själv genom en invitation från den den irakiske diktaren Ali al-Shalah, åren efter det kaotiska amerikanska intåget. Det är en spänstig dikt med i huvudsak tre taktslag per rad i så kallad fri versfyllning, med bildspråk ringande av muntlig dikt och epos, drag av visdomsdikt (gnomic poetry) och uppenbarelse.
Söderberg är nu Sveriges kanske äldste poet, en i sig tveksam merit, men gammal är äldst också i kunskapen, bättre än de flesta vet han vad han gör i sitt finslipade hantverk. Debuten – om man inte räknar Metamorfos-häftena – stod redan 1955 med “Akrobaterna”, en bok jag förlorat på vägen men minns det ljusblå omslaget till, av surrealisten Roberto Matta. Ett huvudverk var “En dörr med lås”, 1965. Undertecknad och Kristian Lundberg gick runt med vars ett ex av den en höst i mitten av 80-talet. “Generalens måltid”, 1969, inledde ett decennium av mer politisk diktning. På senare år har Söderberg mest skrivit i sin föredragna form som han själv skapat, kanske lånat från Lorca, med fyra stycken tvåradiga strofer, alltså endast åtta rader i var dikt, som han dock klarat förmå att verka förbluffande innehållsrika. Slut med detta nu. Och dags för, som sagt, en långdikt. Redan inledningen visar hur nivån av Söderbergs diktion sticker ut i dessa års svenska lyrik;
Ingenting såg ut att växa där
och ingenting såg ut att röra sig.
Vajande gräs hörde andra kulturer till.
Marken var inpyrd med månsken
och därför låg marken obrukbar.
Den saknade havsvågens skönhet,
sandöknens harmoni
och renheten hos snön som föll
på min barndoms gator.
Babels torn, om detta verkligen är samma torn som i GT, ligger i Birs Nimrod, utanför al-Hillah, i provinsen Babil. Poesifestivalens deltagare inhystes i ett av Saddam Husseins många palats. Söderbergs sovrum stod rätt under vad som varit Husseins, och av detta skäl, eller andra, väcks vår poet av mardrömmar; sängen kallar han i dikten för “Harmagedons”: “den stora, svartlackerade/ med inläggningar i kattguld”. Hela dikten är fylld av oro, inför samtiden, inför framtiden; “Hör ni mig? Jag ropar till er/ under himlens tyngd./ Åt vilket håll? Åt vilket håll?”. Under bilfärden till tornet skymtar palmer och bensinpumpar, man har fått beväpnad livvakt med sig (som jag själv upplevt det i Azerbajdzjan). Själva tornet har varit klätt i blå emalj som fortfarande kan plockas ur sanden, det mytiska vilar över dikten i tät atmosfär men poeten tänker ångestfullt på samtida skyskrapetorn i de olika arabemiraterna; “övermodets alla byggnader”; “allt oskönare, alltmer snedvridna/ aspiranter till förödelsen./ Järtecken alla!”
Diktens olycksbådande, ibland profetiska tonfall, mildras av komiska detaljer, som hur en judisk deltagare driver gäck med guidens salvelsefullhet och fundamentalistiskt önskefärgade faktafel. Guiden hämnas med att förklara att det är strängt förbjudet att gå nära halvruinen, men “Vi är en liten skara,/ men ändå tillräckligt många/ för att inte följa tillsägelsen”, sådant är småroligt, och ger liv åt målningen. Medan politiken tränger sig på, “ockupanterna” heter det, har använt det forna Babylon “som landingsbana för helikoptrar”, ja, och att skjuta mål på, man krossade även mångtusenåriga stenplattor med att köra tanksens larvfötter över dem, som det stod att läsa vid tidpunkten. Befriare, hade några av oss hoppats först.
Lasse Söderberg blandar alltså, och kliver fritt, mellan det samtidsfärgade och det arkaiska; “hjälmarnas blänk med pölarna av motorolja”, eller “Abrahams faderliga knotor”. Myten, men också de vardagliga detaljerna, alltihop fint tecknat upp, som i krita. Myten om det övermodiga tornet som står för fall, också i vår egen tid. Allra intressantast i den tolvsidiga dikten är kanske den ångest som inte riktigt går att sätta fingret på, men kanske är dikten med sin handling som utspelas 2012, skriven mer nyligen, som nu mellan pandemi och angreppskriget mot Ukraina? Det är lundaförlaget “Edition Tegnér” som ligger bakom detta nytillskott och många andra värdefulla poesihäften. Av Söderbergs egen penna blir detta den sjunde publikationen där, i Herrens år 2023.
Så skall vi tillbaka till omkring ett drygt halvsekel före Kristus, till Catullus ofta som “fräcka” benämnda dikter, från de sista republikanska decennierna i det antika Rom. Fastän samtidigt som vi läsare, genom den danska översättarens slängiga schwung, också är i det samtida København. Harald Voetmanns egna böcker/romaner brukade jag återkommande recensera i Sydsvenskan. Voetmann har även tidigare utgivit flera översättningar från latinet.
Det är en textorienterad utgåva, med kort förord och återhållna ordförklaringar, dikterna står i centrum. Det relativt lilla vi vet om Catullus (det mesta genom hans bevarade dikter) görs det av översättaren inte så mycket utav, mer än att med rödpenna understryka frågetecknen kring en del av uppgifterna. Medan textkritiken är mer uttalad, med markeringar kring obevarade avsnitt (och borttagna oautentiska dikter). Den enda bevarade medeltida kopian av Catullus poesi är nämligen ganska hafsig. Som så ofta kring antikens diktare är man hänvisad till spekulationer när det undras över omfånget för det ursprungliga fulla verket. Fast Catullus blev bara 30 år (tror man).
Mest berömda har kärleksdikterna till “Lesbia” blivit, kärleksdikter som ofta blir till hatkärlek, odi et amo. Lesbias riktiga namn var Clodia (eller så gäller kärleksdikterna Clodias syster, säger Voetmann som på postmodernistiskt vis gillar att göra ytterligare osäkert det lilla man vet, eller tror sig veta). Med för min egen del mer nytt (eller glömt) får man höra om Catullus inbitna hat till rikingen Mamurra, ett hat som Voetmann inte anger någon förklaring till utöver Mamurras närhet till Julius Ceasar, som Catullus också ogillade – men av politiska skäl. Fast går man som svensk läsare tillbaka till Ebbe Lindes Catullus-volym från 1958, så får man veta att Mamurra helt enkelt finansierade Julius Caesars politiska karriär eller var “hans bankir”, som Linde skriver, alltså även detta i så fall ett politiskt motiverat hat.
Däremot gör Harald Voetmann en viktig reservation, som annars ofta missas: att den romerska och hellenistiska smädesdikten inte behöver vara så personlig menad som modernas läsare gärna vill tro, utan var ett arv av en rituell tradition (så kallad “iamboi”) med ett vitalistiskt uppdrag, ett slags getsånger till Pan eller Dionysos. Voetmann antyder därtill tänkvärt, och säkert riktigt att denna tid, den sena republikanska, är den sista där romerska diktare stod självständiga vad gäller uttrycksfriheten (i vart fall om de kom från etablerade familjer, bör man kanske tillägga), utan för mycket statlig inblandning. Hela en tredjedel av Catullus dikter är smädesdikter, räknar Voetmann, medan de kärleksdikter som bevarat Catullus namn på en rentav halvmytisk nivå fram till vår egen tid, de utgör endast en sjättedel. Anda dikter är längre, ett par långa bröllopskväden bland annat. Samt ett par förmodade latinska tolkningar av senare förlorade Sapfo-dikter.
Voetmann är rätt man för jobbet, han har rytm och musiköra, starka verskunskaper och gör smidiga versöverklivningar. Men någon gång kommer jag på mig själv med att undra om vi kanske lär oss mer om samtida köpenhamnsslang, eller om hur duktig Voetmann är på denna, än ges ett djupare intryck av vad Catullus faktiskt formulerade? Pytt samma kan det få göra, för denna gång, för förfärligt underhållande är det. Inget skandinaviskt språk kan ju skälla ut bättre och vulgärare än danskarnas. Både Mamurra och Julius Ceasar får sitt; “Hvilket nydeligt par: to mandebitches,/ ham Mamurra og den piksultne Cæsar”. Eller så här, och detta diktar Catullus mer bara på skoj, han vill ha sina böcker/skrivtavlor tillbaka efter ett lån, författar så följande epistel (och översätter jag i min tur detta från danskan får jag aldrig respass till Stockholm igen);
Klamme møgkelling, giv oss vores tavler,
giv oss tavlerne nu, møgklamme kælling.
Gir du oss nul fucks? Din skidtpøl! Skøgeskur!
Oj då. Men hur går det så för Catullus lyrik i de högre sfärerna? Även dessa behärskar Voetmann med finess. Versrytmen följer talspråklighet nära i längre narrativa dikter. I det tvärtom koncentrerade formatet vet så denne översättare att vart ord räknas, men utmaningen gäller alltid en helhetsförståelse av dikten. Utifrån förståelsen av diktens retoriska logik görs valet av tendensriktning för främmandespråkets möjliga ordbetydelser. Jag hittar inte Gunnar Hardings nyare tolkningsvolym bland mina hyllor (där den skulle stått står det istället TVÅ exemplar av Hardings Horatius) men vi kan jämföra med Ebbe Lindes version från 1950-talet (som genomgående är ytterst olik). Vi tar, korta, dikt nr 60;
Var det då honan till ett libyskt bergslejon
eller den vrenska Scylla med sitt stensköte
som födde fram din själ så torr och hårdhjärtad
att du blott fann förakt för bön och nödrop från
en mänska i förtvivlan. Det är mer än mord.
Detta är alls inte illa, och speglar mycket typiskt Ebbe Lindes tonfall. Hos Harald Voetmann står utifrån samma språkstomme en ganska annan dikttolkning, som visar på signifikant expressivitet och formkänsla. På att tänka och tänka-om dikten;
Har en løvinde på et libyisk berg eller
uhyret Skylla, glammende af udkrængt dyb,
mon født dig, når du er så hård og grusom, at
du kun foragter mig og min ydmyge bøn
i værste nød? Et rovbæsthjerte slår i dig.
/Håkan Sandell
Fotnot: En tidigare artikel om Catullus här på bloggen, först tryckt i Aorta nr XVI, 2006, här. http://retrogarde.org/?p=