Vår tid glömmer. Den fruktar egentligen allting utanför nuet. En författares verk glöms när författaren inte längre kan värna det med sin fysiska närvaro; böckerna börjar lukta illa, av det nuets stora fest mest fruktar, sitt eget slut. Men detta är ett missförstånd, i verket ligger ett frö, som när det finner sin jord kan börja leva på nytt. Jag hoppas att detta skall få gälla även Kristian Lundbergs tidiga ungdomsdiktning, som jag alltid tyckt visar på flera utvecklingsvägar, varav poeten sedan endast kan välja en. Det är som mest synligt i Kristians debutdiktsamling (Genom september, 1991), men denna har naturligt nog en förhistoria.

Nils Kristian “Nille” Lundberg (1966-2022) var 20 år när jag först råkade honom 1986. Han kom fram till mig på ett konstgalleri som arrangerade nattklubb, och presenterade sina förlagsplaner, tiden och delgenerationen föredrog undergrounden och gör-det-själv. Först planerade utgåva skulle bli en antologi på tema “poeter skriver om film”. Vi kunde inte veta det då, men under ett par år framöver blev vi oskiljaktiga. Antologin utkom nästa år, under titeln Min kärleks biljardhall, fast idéen hade hunnit omförhandlas till en antologi med dikter och kortprosa. Clemens Altgård och Martti Soutkari var med ur den kommande Ligan; ur f. d. Vesuvius-gruppen Fylkeson och Per-Eric Söder; från København Michael Strunge med vad som hade hunnit bli avskedsdikter, och från den finska huvudstaden Martin Enckell; av äldre poeter: Gunnar Harding, Folke Isaksson, Dan Turell; Thomas C Ericsson från Den Blinde Argus var med, och så var Bo Cavefors.

Kristian döpte sitt nya produktionsmedel till Buda Förlag, namngett efter stadsdelen Buda i Budapest, ett populärt resmål innanför alternativkulturen under dessa år. Men skiftade snart namn till Baekmark & Lundberg, och hade då fått vår väninna Katt Baekmark (1964-2014) med i redaktionen. Hon studerade filmvetenskap, vi var allihop Fassbinder-fanatiker. Titeln till Min kärleks biljardhall gav poeten Gunnar Harding, och den markerade att det här rörde dig om ett annat slags lokal än den litterära salongen. Antologin utkom i två upplagor. Kristians far lade ut för andra-upplagan, om jag minns rätt. Det initiala kapitalet kom från Kristians hamnarbete. Men vid denna tid var han ännu så otroligt skygg att den reklamaffisch som också trycktes för ändamålet tordes han mest ha affischerat upp i lokala Rörsjöparken, i tillägg skedde det i nattmörker och resultatet såg inte bra ut i dagsljus.

Artikelförfattaren med Kristian Lundberg 1992 (fotograf?)

Från när vi först möttes tog det fem år innan egna dikter av Kristian publicerades, med debuten Genom september (W&W). Men bland mina papper har det lyckats överleva sex dikter från 86/87, skrivna medan Kristian fortfarande extrajobbade som hamnsjåare, han var alltså välorienterad i de kvarter som nämns i dikten:

En timme gatljus åt min promenad genom kvarter med namn
efter stjärnbilder;  Vintergatan   Lilla hund   Vattumannen.
En timme gatljus åt min promenad ner mot hamnen
De svala kvällarna när ådrorna ligger spända under huden
efter en alltför lång dag i hamnen
Min himmel är en smutsig fyrkant mellan pallarna

Ett gammalt lager har fällt sina stommar till marken
och kvar står bara trappan, som en öppen avgnagd käft
hos ett dött djur. Ett kryddlager i kvarteret Vintergatan
I Malmö är månen bara en förort åt astronauterna

Som för fler av oss var detta en poesi som fortfarande haltar i flera avseenden, och allt kasserades av Kristian själv, även de dikter han redan då skrev om livet till Carl Fredrik Hill (till exempel “Kvinna med horn och sandaler”, efter en bildtitel av Hill, som jag däremot inte har kvar utan endast minns uppläst), och den svit “Hills tal” som är med i debutboken utgörs av helt andra Hill-dikter skrivna mot 80-talets slut. Det går inte längre att fråga Rolf Aggestam, den poet som var lektör för debutdiktsamlingen, men Genom september bär märkbara drag av ett diktmanuskript som verkar att ha skurits ner. Det är en stark debutdiktsamling, där jag hade varit glad att utan vidare citera tio dikter i sin helhet. Här ett avsnitt ur dikten “Kräftljus”:

Jag visste ingenting
om det radioaktiva gräset
som slog rot i djurets
såriga mage, visste ingenting
om kriget som drog förbi oss,
förstod inte tystnaden som
gled in i dig som ett öppet
segel i storm, kände inte
till sömnen som åt sig in
i dagdrömmens minsta cell,
såg inte smärtan som reste
upp pelare i ditt utvakade
ansikte, såg inte hur människor
i vårt namn förslavade
diamanten och kolet, såg inte
hur de köpslog med det och det
värdet…

…Jag hörde inte hur
mutade röster bars fram
genom vår historia,
magnetiska röstslingor
som vittnade om min skuld
inför allt det som växer
och kräver att få växa,
tomheten i hjärtat ingen
kan underteckna, stjärnljuset
som växer bort, dagar när jag
sitter med en isolerad röst
i skallbenet, förstod så lite
om vätskan som fullbordade
dina bröst, kände inte till
rummet livmodern låste upp
mot förtvivlan…

När boken recenserades skrev Lars Elleström i Sydsvenskan “Hans dikter är brev ‘sotade med en mörk dödslåga’ där han föreställer sig hur dödsmasken trädes ‘över mitt unga sköna kranium’. Det är höst, livets låga flämtar och det mjuka mörkret närmar sig. Det är svårt att inte associera till sekelskiftsdekadensen. Lundberg trivs uppenbarligen i Stefan Georges förfallna parker…”. Själv beskrev Kristian Lundberg boken så här, i en tilldelad presentationsruta i Svensk Bokhandel; “Upprinnelsen till den här diktsamlingen, och överhuvudtaget allt mitt skrivande, har en lång historia. Jag skall göra den kort. Det började tidigt. Jag ville bestämma klyftan, definiera det öppna och uppenbara såret, mellan mig och det som utspelades runt omkring. Ordet, den förtätade bilden, skulle namnge mörkret i mitt nedsläckta pojkrum.”

/Håkan Sandell

—
Fotnot: tidigare artiklar om Kristian Lundbergs poesi, recension av “Så reste de alla i ett skepp byggt av natten” (2019).