Den som på riktigt åstadkommit något möter alltid kritik. Om Pia Tafdrup har det bland annat hetat att hon låter högtidlig. Inte en särskilt fångande kritik av en poet med en översjö av starkt realistiska element i sin diktning. Men jag kom att tänka på saken redan vid första dikten i hennes nu färdigställda lyriska storverk över de fem sinnena. Fem diktsamlingar som nu samlats i jättevolymen Sinneskvintetten (Smockadoll förlag, 2023), i svensk översättning av Jan Henrik Swahn. Det är den andra boken av Tafdrup på Malmö-förlaget, efter att tidigare diktsamlingar av henne utkommit på Ellerströms i Lund. Vilket är den vanliga ordningen för presentationen av dansk poesi i Sverige alltsedan 1800-talets slut, först mottags den av det skånska slättlandets varma famn, för att så efterhand irra sig norr upp över granitberget.

I Pia Tafdrups stora 600-sidiga bok kan en ouppmärksam läsare redan i inledningsdikten råka missa den typiskt danska underskruvade humorn däri. Men jag tror faktiskt att jag först behöver återge hela dikten, för att förklara: “Din älskarinna som krossade/ sockerskålen/ bryr jag mig allt mindre om./ Hatet vibrerar inte längre/ över att ha sett dig// stupfull av förälskelse, men/ sockerskålen/som jag ärvt av mormor,/ den saknas än/ varje gång jag sticker in handen// i skåpet, och Søren Kierkegaards/ Stadier på livets väg, som jag höll på/ att läsa, har hon spillt kaffe på/ bara två stenar i den mosaik// av olyckor hon högljutt/ vållat i vad/ jag stålsatt trodde var mitt hem.”

Så vad är så roligt i detta? I denna ytterst danska, mycket osvenska humor. Jo det skall vi komma till, och detta är inte bara hela diktsamlingskvintettens första dikt men också inledningsdikt i del ett, diktsamlingen om sinnet Smaken. I denna dikt är det likafullt sinnena Hörsel och Synen som tar hand om motivet eller kommer till uttryck i dikten, om smak förtäljes/speglas däremot intet. Då får man tänka efter. Dikten “handlar” ju om en sockerskål, om socker, alltså om sött. Men dikten är sur, mycket sur. Dikten blir alltså sötsur. Detta är, i sitt outsagda understatement, väldigt roligt. Och en teknik som kan få en att tänka på 2020-års nobelpristagare i litteratur, Louise Glück.

En allvarligare fundering gäller hur först nu, när de fem sinnesburna diktsamlingarna samlats i en och samma bok, denna poesi ges en helt annan verkan. Jag har läst två av diktsamlingarna tidigare, på danska, men inte tyckt att Tafdrup varit på sitt allra topp-bästa. Det är först nu när de fem sinnena presenteras samtidigt som den fulla rikedomen i detta projekt går upp för mig. Det är mer än en korsbefruktning, det blir till en mäktig pelarsal där människan framträder i sin fulla varseblivningsprakt av alla de fem sinnena. Helheten blir alltså större än delarna, Och den som tränger in i detta verk inser ganska fort, inte väldigt fort, men ganska fort, att nordisk litteratur har fått ett ovanligt storverk, som oavsett ibland svagare enskilda diktled måste kallas för enastående.

Recensioner i svenska media har så långt i stora drag uteblivit. För lyrikläsarna, den publik som tycker om den här konstformen, är det annars ingen svår bok. Det ligger väl i sinnenas natur att de är förmedlande och bär en konkret tydlighet. Variationen är annars enorm, att skriva ett sådant här verk blir annars för enahanda. Jag vet inte om alldeles alla läsare har refleketerat över det, men en författare, en poet, måste först och främst roa sig själv, se till att skriften är intressant i de egna ögonen. Tafdrup har vänt och vridit på sin värld, eller på sitt liv, och så betraktat detta liv ett sinne i taget. Det som så eventuellt kan bli ensidigt i bara en av böckerna blir genom alla fem böcker och sinnen sammanlagda, till en polyfon… ja, vad skall jag kalla det, en symfoni, en fresk, eller en bred smakkarta?

Att dikta över de fem sinnena är nästan makabert heltäckande, mer så än de fem elementen eller sju dödssynderna, det gäller hela vår varseblivning. I hyllorna har jag sedan länge Louise Vinges genomlärda genomgång The Five Senses – Studies in a Literary Tradition. Syn och Hörsel har traditionellt placerats högst hierarkiskt i vår tradition. Hörseln är också i andra kulturer placerad högt, då den är kopplad till det hinsides, hörseln det sinne som sist överger en döende människa. Västerlandet var förstås annars alltid en visuell arena. Vinge återger hur Alain de Lille – detta är på 1100-talet – beskriver sinnena som ett hästspann. Syn och hörsel leder an som vanligt, men de Lille citeras för en spännande formulering om Känsel, som beskrivs som att “the Mother of the Gods gave to Nature and with it the knot of Love was tied tighter and bound their vows”. Ett sådant sammanknytande av vår värld utgör också Tafdrups diktverk över de fem sinnena.

De danska originaldiktsamlingarna har legat på en knappt 120 sidor vardera, och det blir här alltså till runt 600 sidor poesi. Fantastiskt nog utkommer de fem böckerna i samlad form först på svenska, och redan innan det danska förlaget tagit sig före ett sådant projekt. Jag har inte granskat översättningarna mot de danska dikterna, men översättarens svenska verkar glasklar och högsvenskt ordrik. I sitt förord skriver översättaren, Jan Henrik Swahn, att varje sinne utgör en passage till världen, att det gäller bara att hålla de öppna. Det låter faktiskt som en uppgift poesin skulle kunna klara av, att kanske inte förändra men klarare varsebli världen. Det samma menade William Blake med “The doors of perception”, åberopat av Aldous Huxley och Jim Morrison.

Ämnet verkar som en oundviklig målpunkt för de veda-hymniska eller gammeltestamentliga utläggningar som Pia Tafdrup alltid – eller sedan Territorialsang 1994 – har lämnat ifrån sig. Inte specifikt i form av katalogdikter, Tafdrup kan uppnå samma effekt också genom kortare dikter. Jag hade som ovan antytt om sinnena, förväntat mig att sinnet Hörsel skulle vara det mest öppna för en andlig tillvaro. Men det är, efter en snabb genonmläsning, snarare dikterna innanför sinnet Lukt, associerat med luft, som mest sträcker sig ut efter det himmelska. (Se dikterna Ande och Prana.) Lukt och smak kan som bekant annars förflytta en både djupt och oväntat tillbaka i minnet, och Tafdrup har en stor reservoir av ursprungliga sinnesintryck från sin uppväxt på en gård på landet. Under sinnet Hörsel mottager poeten kanske inte andliga men konkret märkliga besked från sin barndom; “I julisolens eldskrift/ mitt på gårdsplanen,/ ljudet av bin/ i lindens doftkrona/…/bina suger nektar/ från trädets blomkvastar,/ inget annat ljud/ i middagsstillheten/…/hör ljudet som den gången/ jag satt i gungan/ utan att vara helt ensam.”

Ett och samma diktade motiv eller enskilda element kan dyka upp betraktat sinne efter sinne, korsbefruktningen på så vis vara partikulär men allra mest är den en helhetsverkan. Med en våldsam stereoeffekt när man tagit sig igenom alla de fem delarna. Känsel, kunde tros vara ett förutsägbart sinne, det blir fort mycket smek och kärlek, men hör som det kan överraska, i en dikt med motivet injektion, dikten Kanylen genom blodet; “det är en del av mig som rinner/ ner i röret/…med böjd arm… en blödnings/ blåsvarta fläck, i den mörka nyans/ styvmorsvioler kan ha”. Eller som i ytterligare ett barndomsminne, dikten Min mors blinda kusin; “jag har vuxit/ hennes fingrar ser mig le tillbaka”. För att inte nämna den underfundiga dikten Kroppsvisitering som borde citerats i sin helhet, åter igen är poeten underspelat skruvat rolig, platsen är flygplatsens incheckning; “Jag är inte förd åt sidan/ för att få kärleksfull omvårdnad/ eller omsorgsfull uppmärksamhet/…/jag vet, av lång erfarenhet// att jag varken skall förvänta mig/ en kyss på kinden eller en kram/ före resan…”

Ögat då, synen, alla konstnärers älskling – jag väljer från dikten Tokyo by night, ett litet stycke; “Jag ser Tokyo, ser stadens hjärta/ i ett eldhav av färger/ ser den lysande metropolen, stadens nattsol/ när den överröstar mörkret/…/Alléer av strålknippen slingrar sig svindlande/…/in i mitt blod, i mina celler”. Det blir fort mycket att citera, men poeter vet ju faktiskt något om poesirecensioner, att den som inte citerar (positivt eller negativt) rikligt ur dikterna älskar inte på allvar konstarten. Så låt mig inte begå det misstaget, utan citera Tafdrup också när hon säger något indiskret (men perfekt) om den egna lilla yrkeskåren; “Diktare talar sällan allvar ihop,/ de talar monologiskt förbi varandra, /när det lossnar rejält/ låter det mest som öppna brev, förlista drömmar”. Man kan därtill påminna sig om vilken barock kärlekspoet Pia Tafdrup är och har varit, lika bra på lycklig som på olycklig kärlek (här tror jag, som längst upp i inledningsdikten, efter den andres otrohet); “Jag drömmer att min penna/ är en yxa, jag skriver ett brev/ till dig, men brevlådan är nerlagd,/ brevbäraren har åkt hem,/ postkontoret sedan länge ombyggt/ till stormarknad full/ av slaktvaror”.

Sinnet hörsel, ett sinne jag redan varit inne på här i min text, rymmer förstås även musiken. Kanske är det också allra främst som musikverk jag skulle vilja karaktärisera Sinneskvintetten (ja, det hör man ju på boktiteln), en sinnessymfoni möjligen, eller ett ändlöst kantat över livet, dess upprinnelse, höga vågor, och slut. Musik, som här i en dikt till vår egen laureate, Tomas Tranströmer, en dikt jag citerar, äntligen, i sin helhet, inte minst då jag menar att den också säger något om denna mega-diktsamling till dess helhetlighet, och om dess böljande rader. Dikten Vänster hands väg till frihet;

 Drabbad av en hjärnblödning fortsatte Tomas Tranströmer
sitt liv paralyserad i höger sida
med armen förlamad
och oförmögen att tala,
men kunde spela

med vänster hand
liksom Ludwig Wittgensteins äldre bror Paul
som miste högerhanden i Första världskriget,

spelade
pianostycken skrivna för denna hand,
den svaga
om man är högerhänt,

spelade
styrd av höger hjärnhalva
Haydn, Ravel, Skrjabin och Prokofjev,
klangen säger att friheten finns.

/Håkan Sandell

—
Håkan Sandell har tidigare skrivit om dansk lyrik på bloggen och då om Bo Green Jensen.