Li Li, återkommen till Sverige, förmedlar med “Elegi & hågkomst” (2023) till oss den kinesiske poeten Yan Zhi, född 1972. I svensk språkdräkt tillsammans med Kristian Carlsson, för den 150-sidiga episka långdikt som sägs stå central i Yan Zhis produktion. Med sin tidigaste version från 1996 är den hämtad från den då tilltagande kinesiska industrialiserings- och moderniseringsprocessens första kulmen. Som så många andra kineser hade Yan Zhi sin bakgrund i den strävsamma landsbygden och betraktar storstaden som ett fallet Babylon; febrilt, hjärtlöst, fyllt av prostituerade som i något Dickens-kapitel. Jag har sett motiven hos andra kinesiska samtidspoeter – storleksskalan blir en helt annan hos de – flykten till storstaden, anonymiteten, skörlevnaden, och tänker då särskilt på Zhai Yongming (i engelsk översättning, “The Treekeeper´s Tale, 2008).
Men för Yan Zhi är storstadsmotivet likväl endast en del i en större berättelse. Poeten berättar i “Elegi & hågkomst” – vid samma ålder som Majakovskij skrev “Ett moln i byxor” – om sitt då 25-åriga liv till sin helhet, i 12 kapitel. En modernistisk versroman skulle man kunna kalla det. Barndom, mor, far, första kärleken (“Jag vet att din skönhet/ bara funnits en enda gång”), mentalsjukdom, dekadent storstadsliv, faderskap, minnen från hembygden, natur, religion (buddhismen). Vart kapitel avslutas med en kort dikt till den “lila trollsländan”, vilket förstärker en intervallisk rytm i berättelsen. (“Dessa lila andar/ ska de ännu om tusen år/ flyga på denna sökandets väg?”…”De lila drömmarna/ betar på den svarta stäppen”.)
Fantasi och bildspråk höjer den långa diktsviten ur realismens begränsningar. Enkelheten i framförandet kan påminna om en annan kinesisk poet, Wang Yin, som New York Review Books här om året gjorde ett stort nummer utav (“A Summer Day in the Company of Ghosts”, 2022) men Yan Zhi har ett helt eget tonfall, lite frånvänt, drömskt, som pratande för sig själv. Det är märkligt imponerande att en så formellt okomplicerad framställan kan göra så starkt emotionellt intryck. En vändpunkt i historien utgörs av när poeten tror sig se sin egen far i en tiggande gestalt i ett gathörn (VII: 8-10). Den inbillade, gråhårige fadern är anklagande, “tror du att du kan köpa/ tillbaka ditt förlorade samvete/ genom att slänga några mynt?…Tror du att/ våra fäder står där/ bara för att tigga?” Långdikten blir efterhand en plädering för att Kina bör återvända till sina förlorade andliga traditioner och klassiska värden.
En postmodernt ironisk blick undgår inte hur Pekings historiska kejsarpalats gett namn också åt omgivande kommersiella verksamheter (ungefär som Munchs parkeringshus i Oslo); “Kejsaren-nattklubben”, “Kejsarens bastu- och fitnesscenter”. Men bokverket är inte alldeles perfekt, ett versepos – som de engelska victorianska poeterna tvingades upptäcka – måste ju föras fram till ett slut också, om inte en sens moral så en upplösning, och det är på den punkten boken till sist inte riktigt biter, kanske var Yan Zhi för tidigt ute ändå endast 25 år gammal. Men för den som önskar bekanta sig mer med samtida kinesisk poesi är detta ett unikt tillfälle, med en helhetlig kvalitet som vi annars inte är vana vid från det hållet på svenska. Med tack till Li Li, som berikar sitt nya hemland, med översikten till att välja rätt, från ett svåråtkomligt litteraturområde.
/Håkan Sandell
Red. not: Sandell har tidigare på bloggen skrivit om den legendariske kinesiske 20-talsmodernisten Wen Yiduo.