En av Irlands numera ledande kvinnliga poeter, Paula Meehan, har jag just gett en presentationstext i norska Ny Tid. Tillsammans med Nuala Ní Dhomhnaill, Eavan Boland, Eiléan Ní Chuilleanáin och Caitríona O´Reilly har hon balanserat en ensidigt manligt dominerad irländsk poesitradition. Endast ett stycke av den artikeln står tillgänglig på grund av betalningsmur. I slutet av artikeln beskrivs hennes uppgörelse med “The Magdalene’s”, hemmen för ogifta kvinnor, arbetsinstitutioner riktigare sagt. Här publicerar vi istället en dikttolkning (av undertecknad) som ett ytterligare smakprov på poeten;

Paula Meehan

Som jag ser henne framför mig pulversiserar…

Som jag ser henne framför mig pulversiserar
hon lapis lazuli i något klosters scriptorium
under stjärnljus, i sitt eget ljus eller i skenet
från den milda månen, till nattblå triumf

blir var sorg, extas eller hat. Hon vårdar
sitt språk bortom marknadens larm,
ljudar var bokstav till vattenblank sång.
Bland faror, sirener, håller hon front

så att hennes flytande yta kan spegla
ett helt kosmos. Munken med pennan
som fångat i kanten koltrastens mjuka hem,

den rasande skönhet vi sekellångt letat
efter, han vet att mer evigt än en guds namn
är dikten som på kal gren byggt sitt rede.

(för Ailbhe Smyth)

Paula Meehan skriver en poesi känntecknad av både det gatuhårda och av det livsförsonande, en social blick kombinerad med det mysteriösa.
Efter mästerverket “Geomantic” (2016) och hennes dikter i urval utgivna i “As if by Magic” (2020) återkom Meehan förra året med “The Solace of Artemis”, varur ovanstående dikt har hämtats.

/Håkan Sandell