Poeten Sylvia Plaths (1932-1963) esoteriska orientering har förbigåtts vid svenska introduktioner. Medan Anne Stevenson i sin berömda biografi över Plath (1989) främst betraktade dennes esoterik som psykologiska symptom, har Plaths inriktning på detta fält visats ett mer djupgående intresse av litteraturprofessor Timothy Materer (generellt inriktad på amerikansk poesi och särskilt annars James Merrill.).
Liksom för många andra unga poeter under 1950-talet var Robert Graves “The White Goddess” (1948, 1952) en grundläggande inspirationskälla för Sylvia Plath. Tidigare har Judith Kroll kartlagt dubbelheten i månsymboliken hos Plath, där månen är både livgivare och förstörare, mycket i Graves anda. Men i England kom Plath att intressera sig för tarot och ouijabräde, även hermetiska ingångar, annat kom att kretsa kring jungianska arketyper. Hennes dagboksanteckningar under 1958 anförtror misstanken att personlig intuition är avgörande, även vid esoteriska hjälpmedel.
Genom blivande maken poeten Ted Hughes introduceras Sylvia Plath till alkemin. Där alkemisternas begrepp kring reningsprocesserer och mörkernedstigningar kan ha gett genklang i upplevelser ur Plaths personliga bipolära, mano-depressiva utmaningar, för att följa Stevensons beskrivning, eller “en schaman som ingen annan”, kallade Ted Hughes henne. Ett eventuellt exempel på alkemistiska spår i Plaths poesi finns i den centrala (ikoniska, skulle man säga numera) dikten “Lady Lazarus”; I am your opus/…/ The pure gold baby”.
Detta får gärna vara ett tema för någon annan att bygga vidare på. Här endast i en kort skiss, efter Timothy Materer. Men liksom tidigare hos Yeats, erbjöd ockulta symboler för Sylvia Plath ett utökat poetiskt bildförråd. Ett gott exempel är en särskilt lyckad dikt ur hennes tidiga mer traditionella diktning, “Crystal Gazer”. I dikten gestaltas den beskrivne spåmannens framtidssyner i kristallkulan medvetet som tämligen banala. Det är istället när diktens alter ego, Gerd, kommer hem till sig själv, som kristallkulans sanna förmedlade bilder uppenbaras. Här i diktens två sista strofer;
A flash like doomcrack rent night’s black:
God’s work stood anchored in that glare
Focusing all time’s day-suns in one
So beggar Gerd might aim her look
At gorgon-prospects with power to strike to stone
Hearts of those who pierced time’s core.What Gerd saw then engraved her mind —-
Plague-pitted as the moon: each bud
Shriveling to cinders at its source,
Each love blazing blind to its gutted end —-
And, fixed in the crystal center, grinning fierce:
Earth’s ever-green death’s head.
/Håkan Sandell
Fotnot:
Illustration; Sylvia Plaths tartanmönstrade kjol från 1956, utställd på Southbank Centre, London 2023. Inte endast poeten och personen Sylvia Plath men också hennes kläder har blivit reliker, talismaner, ikoner.
Mer läsning om Sylvia Plath och Ted Hughes på denna blogg finner man här.