Diktarkonsten är en gåva från Oden, det tas för givet. Men det finns tydliga tecken på att det i en äldre tradition kan ha varit en kvinnlig gudom som delgav skalderna inspiration och skaldegåva. Så var det hos greker och kelter. Att det var så även hos oss i Norden skulle kunna spåras i de tydliga likheterna mellan den walesiska gudinnan Cerridwen och den nordiska Freja.
Cerridwen är liksom Freja en fruktbarhets- och modersgudinna, men dessutom den poetiska ingivelsens gudinna. Två av hennes mest utmärkande drag är att hon vaktar över »the cauldron of Inspiration and Wisdom« (jag kan inte läsa keltisk primärlitteratur) och att hon har totemliknande inkarnationer som sugga och katta. Freja å sin sida har en guldborstig galt till riddjur och hennes vagn dras av ett kattspann.
Freja bär rentav binamnet »Syr«, fornisländska för son/suggan. Återigen en möjlig koppling till Cerridwen. Det kan även få en att associera till den kittel som förekommer i nordiska myter om diktarmjödet och bär just namnet »Son«. Fastän det kanske är troligare att namnet bör härledas till ett annat mytlager, det som berättar om hur asar och vaner blandade spott i en sådan kittel till för-son-ing och gottgörelse (och ur vilket diktarmjödet framställdes). Möbius har i Altnordisches glossar till »Son« översättningen »Sühn«, försoning. Men förvånat konstaterar man då att ett annat av Frejas kenningartade binamn är det likaljudande »Syn«.
Där ritade jag en cirkel, för den som föredrar en rak linje kan påpekas att i den äldre myten om diktarmjödets tillblivelse fås drycken av Kvasers blod och Kvaser är liksom Freja av vanersläktet.
Diktarmjödet kallas i norrön diktning även för »odrörer« (vilket ibland lånat namn åt själva kitteln). Ordet betyder »poetisk exaltation/inspiration«. Odrörer inbjuder till att sättas i samband med den förlorade make, eller ibland bror, som Freja begråter: Od (namnet kan översättas med exaltation/extas), vilkens återkomst hon väntande åstundar. Det är förstås en av sina förlorade funktioner hon saknar – den som musa. Jag är inte religionshistoriker men är alltid tacksam för en stunds lek med språkliga etymologier. Det tycks mig finnas nog med mytolgiskt och språklig slagg kvar efter en forn föreställning om att Freja, traderat erkänd som sångens gudinna, förutom att vara den som lärde Oden sejdkonsten även föregick honom som inspirationens givare.
Thomas Tibern
Freja är krigets gudinna och en av vanerna. Vanerna dyrkades främst i gamla uppsala. Asarna dyrkades i alla germanska områden, vanerna icke. Det är svårt att tyda de källor som existerar, historiska och arkeoligiska, som att germanerna ej hade avvägar förbi skandinavien i allmänhet och jylland i synnerhet. Men hur viktigt nu än jylland varit så finns alltid uppsala kvar där, som en blåsa inuti munnen. Ju mer man läser, ju fler källor man tar del av, desto besvärligare blir den förbannade blåsan?
Däremot så finns det en äldre tradition av att dyrka vanerna. Som till exempel den indoeuropeiska nerthu. Vilken naturligtvis överförs till frej och frejas moder och fader, njord och ……… Inga källor har överlevt som låter oss använda de gamla svearnas ord för moder jord. Men indicierna är starka för att jordens sanna namn är “Njörd”, åtminstone i mälardalen.
Nog kom der alte Germanen, Martinan, som du kan höra på vårt tungomål. De som var här före, följde Skottlands kust, kanske helt nerfrån Nordafrika, och befolkade ivartfall den norska västkusten. Nya test-underlag från Irland visar en genbas som är pre-keltisk (trist f den irländska nationalmyten), samma folkslag, kan man våga gissa, som efterlämnat i svenskt språk de icke-germanska ord som nästan alla är beteckningar med vatten-konnotationer.
Ja, vad menar du om blåsan i Mälare-munnen?
“Njörd” skall j fundera på, tack.
mvh Thomas