I samband med att jag sammanställer detta nummer läser jag i Göteborgs-Posten om det europeiska fenomenet White Nights: Stora städer som Madrid, Paris, Rom och Amsterdam satsar på partyn som försiggår under ett helt dygn. Arrangemangen ska äga rum efter sommaren och innan höstens inbrott och tanken är att man när tillräckligt många städer gått med ska kunna åka på en turné från stad till stad i en aldrig upphörande fest. Initiativet verkar på många sätt lovvärt – det är gratis att ta del av de många kulturevenemang som erbjuds, biltrafik förbjuds i centrum, hela staden involveras, inklusive eftersatta förorter osv.

Men White Nights? Ursprungligen kommer väl begreppet från S:t Petersburgs legendariskt ljusa sommarnätter, Beliye Nochi, men i vårt sammanhang är det också värt att notera att Vita nätter är titeln på det kapitel i Ernst Jüngers Psykonauterna som behandlar bruket av kokain.

Ruset är lika gammalt som människans kulturhistoria och intimt kopplat till det visionära tillstånd ur vilket dikter föds. Är egentligen inte inspirationen ett slags rus? Schamaner, profeter, diktare och konstnärer har alltid sökt vägar ut ur den materiella verkligheten för att konfrontera drömmarnas yttersta gräns och själens innersta vrår. I detta nummer ger vi exempel på några av de vägar som använts. I religionen i Bacchus- och Dionysoskult och av pythian i Delfi och här i norr i hur Oden erövrar diktkonsten. De droger som ges personlig röst är vin (i en artikel om Bela Hamvas) och LSD (i en minnesanteckning av Håkan Sandell.

Vägledning har inte saknats. Av portalverken har vi endast valt att gå närmare in på ett – den ovan nämnda Psykonauterna – men vi kan inte förneka att numret lånat sin titel från Bertil Malmbergs fylliga exposé över området.

Med ruset följer som bekant alltid bakruset och här får det väl sägas representeras av den ovanligt beske Baudelaire som utgjuter sig över belgarnas tillkortakommanden som kultur-varelser.

*

Nu går som bekant våra länder i en lång period av Black Nights – en tid för att umgås inomhus och att skapa koncentrerat. Tiden och rummet tycks förtätas och jag hoppas att Aorta kan vara en god följeslagare, en behaglig lampa att lysa över den slingriga väg som vi inte anar slutet på men vet att vi måste beträda.

Carl Forsberg