Redaktionellt

Den friska tanken som bröt sig in i sjukdomen
lyser ensam  Den lyser ensam

(Kristian Lundberg)

Pfft. Researchen till det här numret tog nästan kål på oss. Men här är det alltså, årets sista skälvande timmar – 102 sidors djupdykning i ämnet dekadens. När du läser det här har julklapparna delats ut och grisen är uppäten. Om du har föräldrar har du kanske hunnit bråka med dem, det är fullt normalt. Nyårsfesten är bokad. Och det vore så lätt att börja med en summering av året som gått, självklart med en stor klapp på den egna axeln för hur fantastiska vi är. Men låt oss börja någon helt annanstans.

Alla människor som är uppväxta i någorlunda informerade samhällen vet vad vi borde ägna våra krafter åt; fred, rent dricksvatten åt de miljoner som saknar det idag, att värna miljön och överhuvudtaget en utsträckt global solidaritet. Och om man vet det och ändå ägnar de fattiga timmar man fått till skänks på den här planeten åt något så insnöat som poesi – ja, då menar jag att man måste motivera det för sig själv.

Den här hösten har vi tack vare turerna kring den svenska borgerlighetens kulturpolitik fått uppleva en debatt kring statsunderstödd konst och det tycker jag är nyttigt. Naturligtvis kunde inte några debattörer hålla sig inom anständighetens gränser när de andfått pläderade för genomkommersialisering av kulturen. Samtidigt är det bra att sådana åsikter kommer fram eftersom jag är övertygad om att liknande tankar inte är ovanliga bland »vanliga skattebetalare«.

Men jag inbillar mig att det är just anständighet som håller tillbaka en bredare opinion mot statsunderstödd konst. Instinktivt vet också raggaren i Strövelstorp (som om han skulle vara mer kulturfientlig än en tjänsteman på migrationsverket…) att Sixtinska kapellet, Shakespeares dramer eller Caravaggios målningar aldrig hade tillkommit – eller blivit kända för eftervärlden – utan betydande stöd från kyrka, kung, adel eller privata förmögenheter. Herregud, hela Göteborgs kulturarv är ju byggt på redarfamiljernas generositet. Gå upp och titta på Fürstenbergska galleriet en dag och du förstår.

Det finns något instinktivt i de mänskliga civilisationerna som tillmäter konstnären särskild betydelse – ett värde som jag ser eroderas i takt med att konstnärerna själva bildar intressegrupper för anständiga pensioner och villkorslöst ökat stöd till kulturen. Åh, jag vet, det här är farliga stigar som lätt slutar i restriktioner för den fria konsten. Men min poäng är en helt annan. Antingen är du som konstnär en yrkesman, en hantverkare som ger kundkretsen vad den vill ha. Eller så är du en fri konstnär som inte går någons ärenden. Vill du gå den senare vägen: Sätt inte ditt hopp till allmosor, särskilt inte från en stat som försöker omsätta kulturens värde i nyttotänkande. Det är ett benhårt ställningstagande, men ett nödvändigt sådant. Och det går inte att sitta på två stolar i den frågan.

Vad har allt detta snack om pengar med dekadens att göra? Jo, kanske antyder det kopplingen mellan upplevelsen av en dekadent kultur och längtan efter vitalism som Johan Lundberg antyder i sin text om Bertil Malmberg i detta nummer. Om man vill generalisera är det lätt att se dekadenta yttringar som en kulturs kollektiva rop på hjälp – och det helt utan att förtränga de poeter som bevisligen trivts i undergångsstämningar, på bordeller eller under extensivt bruk av stimulantia.

I tider då kulturen tycks uppmana till en slags stegring av excesserna krävs det ständigt kraftigare sinnesretningar för att själen ska reagera, samtidigt som omvärldens dåliga nyheter tränger sig på. Håkan Sandell skriver om det apropå Martialis cirkusdikter. Och självklart finner detta nummer plats för en verklig djupdykning tillbaka till Göbleki Tepe för 10.000 år sedan och ett resonemang, levererat av Jelena Selin, om dekadens som ett möjligt frö inom varje mänsklig civilisation.

Men instinkten att göra ett dekadensnummer tror jag inte kommer av en slump. Och jag hoppas du sätter portvinet i halsen när du läser om Crowleys opiumberoende och sedan om Paul Anderssons esteticerade dödsdrift – i ett vackert porträtt av Lasse Söderberg – för att sedan titta ut genom fönstret och finna gatan full av vindögda och raglande ungdomar på väg mot en framtid deras föräldrar inte ens skulle önska sina värsta fiender.

Så ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten mot rymdens norrskenssky och markens snö, det gamla året lägger sig att dö… Ring retrogarde över land och vatten!

Nej, nu har jag inte tid med det här längre. Min skräddare ringde just…

Carl Forsberg

Leave a Reply

Your email address will not be published.