Om man intresserar sig för svenska mystiker och teosofer är det nog bara heliga Birgitta och Emanuel Swedenborg som kan jämföras med Johannes Bureus (1568-1652) (eller som han helst kallade sig: Johannes Thomæ Agrivillensis Bureus). Som lärd renässanspersonlighet saknar han motstycke i svensk kulturhistoria; han var språkforskare, tillika Sveriges första riksantikvarie samt lärare till Gustaf II Adolf och brukar kallas den svenska grammatikens fader, men det är uppenbarligen som mystiker han ger det starkaste intrycket i vår samtid. Bara de senaste åren har en mängd böcker skrivits i anslutning till hans säregna, kabbalistiskt besläktade runteori »adulruna«, framförallt i anglosaxiska länder. Modern runmagi och new age-mystik får emellertid här stiga åt sidan till fördel för en annan del av Bureus’ mysticism: hans i högsta grad förbisedda lyriska produktion.

Det förefaller underligt hur lite utrymme Bureus’ poesi fått i svensk litteraturhistoria trots att det är i Bureus’ dikter hans profetiska visioner och mystik får sitt klaraste uttryck. Visserligen var hans diktande, som hos den samtida Georg Stiernhielm (1598-1672), en bisyssla, men precis som hos diktarkollegan inte desto mindre intressant. Han är en av de första lärda som skriver poesi på folkspråk i Sverige, och hade livet igenom ett driv att nå ut till alla människor.

Ska man beträda bureisk mark måste man göra det i skuggan av den dåtida lärda universitetsvärlden. Tillvarons gåtor undersöktes febrilt både vid och utanför den svenska stormaktstidens universitetsvärld, där striden mellan ramister och provocerande nyaristoteliker rasade som bäst i början av seklet, men det är i 1600-talets mystiska och hermetiska filosofiintresse utanför universiteten vi finner Bureus tankevärld. Bureus verkade i mycket som vetenskapsman, men hans teorier om världsalltets principer riktade sig klart mot den, i hans ögon, fruktlösa skollärdomen. Han ville åt den gudomliga singularitet varur, enligt hermetismen, hela världs-alltet härstammar. Spåren efter denna singularitet låg strödd i världen, och Bureus fann sin kunskap om tecknen hos magiker, ockultister, alkemister och paracelsister; källor som låg långt från universitetens sysslande med ortodox skolfilosofi. Bureus intresserade sig tidigt för kabbala, och redan på 1590-talet plöjde han en stor mängd sällsynt ockult och nyplatonsk litteratur för att kunna lösa de högsta mysterierna. Steg för steg tog han sig längre och längre bort från den sanktionerade lärdomen. Sysslandet med allsköns mystiklitteratur ledde honom bland annat till den originella 1400-talsplatonikern Nicolaus Cusanus (1401-1464) i vars böcker Bureus fann teorier kring gudsskådandet som en väg till motsatsernas upphävande – en omedelbar intuition och seende utan begripande. Cusanus’ teorier ligger nära den protestantiska religiositeten och Bureus stärktes därmed som passionerad antipapist, men även som mystiker.

I Tuna i Dalarna 1613 skedde så det som skulle påverka hela hans framtid. Bureus blev själv kallad av Gud och de apokalyptiska årtalen uppenbarade sig för honom. Han blev, från att ha varit mystiker och tänkare, själv profet och kunde i rosenkreutzarnas namn ge ut sina profetior. Som extatisk profetisk förkunnare låg nu Bureus inte bara så långt från den akademiska världen man kunde; han blev också ansatt av den lutherska kyrkan. I hans anteckningar kan man finna meningar som »Combure (bränn honom) säga ovännerna när Kristus säger kom Bure«.

Målet för den åldrade och självutnämnd profeten var att nå ut till allmänheten med sina förmaningar om bot och bättring, vilket gjorde att han tog sig an poesin. Hans strofer är skrivna på folkspråk, menade att kunna sjungas till kända folkmelodier. Dikterna har sitt ursprung i hans syn på logos, Johannesevangeliets himmelska ord. I logos finns förklaringen till skapelsens sammansättning i människa och natur. Skapelsen är en rent verbal produkt, ett språk, som består av tre »böcker«: Bibeln, makrokosmos och mikrokosmos. I enlighet med treenigheten består människan (mikrokosmos) av kropp, själ och gudomlig ande och naturen (makrokosmos) av himmel, jord och hav. Det är kunskapen om människans direkta delaktighet i Gud, den inre gudomliggjorda människan som Bureus samlat i sin Nymäre Wijsor (1637). Ett exempel på den tredelade människan ger Bureus i dikten »Kaxe, lär känna dig själv«:

Jag vill och detta mäla,
vad Moses klarligt skrev,
om människans trenne delar,
när den först skapat blev.
Det högsta var en ande,
Gud till sitt beläte skapt:
Till gudarna det andra:
Sist man- och kvinnokropp.

Ett genomgående tema hos Bureus är en senantik kristen ringaktning av just kroppen, köttet. Det är andens och köttets kamp om själen som ger Bureus inspiration. Idealet är att genom askes nå den inre människan, ett förbund mellan ande och själ, ett typiskt platonskt förakt för sinnevärlden, här exemplifierat med en del av den spiritualistiska dikten »Om den inre människan« där själen ses som en brud och anden och kroppen som två manliga konkurrenter, något som för tankarna till medeltida brudteman:

Jag sjunger en märklig visa,
om en högboren mö,
härkomsten hennes man prisa,
av furstlig ätt och frö.
När hennes tid var framme,
möt hon en äkta man,
en kungson var densamme,
som ärvde mången land.

Nu var det icke för länge,
förrän en ofräls man,
kom med uti umgänge,
bortlocka tillböd han,
med sig uti en kula,
avsids i jorden ned
den mörka och den fula
och gjorde skam därmed.

Går hon framgent med honom,
så blir hon kvitt sin man,
och allt som är i vänom
och får ett slynanamn:
Men skyr hon denna flyttning
och stannar vid sin man,
så blir hon visst en drottning,
i evig brudahamn.

Om man fokuserar på mosaiska och hermetiska drag hos Bureus snubblar man lätt på hans apokalyptiska visioner. Bureus var övertygad om att han hos bland annat hos profeterna Hesekiel och Jeremia funnit spåren efter de viktiga härolder som tidigare funnits. Reformatorerna Jan Hus, identifierad genom Jeremias svala och Uppenbarelsebokens kerubim med människoansikte, Martin Luther, Jeremias trana och kerubinisk oxe följs av tecken som entydigt pekar mot honom själv; Johannes Bureus såg sig själv som den tredje härolden omtalad av Jeremia som duva, kerubiniskt lejon och utsägare av den yttersta tidens hemligheter:

Ett lejon av Norlande,
Är ställt i tredje vakt.
Och är rätt nu förhanden,
Som skriften haver sagt.
Som en tordön det ryter
(ja, sju de höres än här).
Slut tiden med framflyter,
Som Johans namnet bär.

Nordlandslejonet är en produkt av en av Paracelsius’ profetior, under 30-åriga kriget applicerad även på Gustaf II Adolf, vilket bland annat kan exemplifieras med Bureus’ samtida diktarkollega Lars Wivallius’ (1605-1669) säregna dikt »Fantasticon«. Bureus är däremot helt övertygad om att profetian gäller honom själv. Nordlandslejonet är enligt Bureus nämligen identiskt med det segrande lejonet av Juda, vilket omnämns i Uppenbarelseboken. Detta lejon ska bryta de sju inseglen och öppna bokrullen:

Rytande lejonsrösten,
som öppnat boken har,
den finner man i texten
Johannis uppenbar.
Därav kan skönjas vida,
vem Kristus i sin stad
har tagit ut att sprida,
hans ord intill hans dag.

Bureus visioner om det nya Jerusalem, paradiset på jorden, skulle realiseras den 5 maj 1647. Då skulle Kristus återkomma och i sex år upprätthålla paradiset. Under denna period motsvarar varje dag tusen år och Bureus uppgift var att under denna tid bryta de sista inseglen. Efter det skulle de döda återuppstå, tiden upphöra och domens dag vara inne. Osäkra källor omtalar att den 79-årige Bureus 1647 delade ut allt han ägde till de fattiga för att sedan tvingas be drottningen om ekonomiskt stöd när den väntade domen inte infann sig.
Världen skulle enligt Bureus gå under 1673, dock ändades tiden för honom själv 1652. Han är en skärningspunkt för mycket av sin samtids mest radikala tankegods och han sällar sig till en tradition som förtjänar honom ett omnämnande bredvid Stiernhielm och Haqin Spegel, ja kanske till och med bredvid den Swedenborg som träder in på scenen blott 36 år senare.

David Almer