Else Lasker-Schüler (1869-1945) tillhörde länge den expressionistiska Berlin-bohemian, där hon tillbringade dagarna på Café des Westens och sov på hotellen runt Nollendorfplatz. Hennes livsstil var den oordnade, och hon har beskrivits som »vänster om verkligheten«. Israels store poet Yehuda Amichai kallar henne i sina memorarer för »den första hippien«. Karl Kraus gav henne tillnamnet »Israels svarta svan«.

Alltid med sig hade hon den älskade sonen Paul, som visade stora färdigheter i teckning och mottog uppmuntran, rentav undervisning, från ingen mindre än Franz Marc. Pauls tidiga död i tuberkulos blev den personliga katastrofen i hennes liv (An meinen Kind/Till mitt barn). Nazi-övertagandet -33 drev henne i exil (över en natt, utan bagage), först till Schweiz, så till det brittiskkontrollerade Palestina.

Hos Else Lasker-Schüler förenas arvet från den tyska romantiken med judisk tradition till det tyska språkets mest förfinade lyriska uttryck efter Goethe. Temat om hur »tingen« rikt skänker tillbaka från diktarens inlevelse i dem (Abends/Kvällar) gestaltar hon enligt mitt tycke mer övertygande än hos Rainer Maria Rilke. Ofta har Lasker-Schüler översatts alltför bokstavligt, man måste ha öra för tonen, för hur det höga tonfallet kombineras med den konkreta detaljen och så skapar en brytning. På svenska finns det ingen egen tolkningsvolym, men – särskilt – Johannes Edfelt har några goda enskilda tolkningar.

Håkan Sandell