2009 var ett jubelår för jubileer, Seamus Heaney, Michael Longley, Brendan Kennelly rundade allihop 70, medan John Montague, romanförfattaren Jennifer Johnston och dramatikern Brien Friel fyllde 80. Naturligtvis hölls på irländskt manér en rad födelsedagsfiranden, varav den mest betydelsefulla på IMMA i Royal Hospital (den irländska motsvarigheten till “Les Invalides”) och utgjorde samtidigt släppfest för en box med 15 stycken dvd-skivor där Seamus läser sina samlade dikter. I arrangemanget höll irländsk statstelevisons RTE, och utgjorde ett slående exempel på allt som var fel med våra “Celtic Tiger”-år före kraschen. Först kom ett framträdande där fyra nyskrivna musikstycken baserade på Seamus Heaney-dikter fick sin premiär, men de flesta biljetter hade reserverats för RTE:s höjdare, som inte brydde sig om att dyka upp, samtidigt som vänner till poeten och kompositörerna avvisades i dörren. Följden blev att musikerna spelade för en nästintill tom sal. Det hela var en fullständig cirkus och tarvligast möjliga exempel på Celtic Tiger-vansinne av allt vad jag haft den stora olyckan att bevittna. Så jag gick sedan inte på något av de andra födelsedagsjubileerna, om än jag hade nöjet att lämna in en handskriven ny dikt till en bibliofilutgåva i samband med Michael Longleys födelsedag.
Vad angår böcker utgivna under året så blev min favorit The Sun Fish av Eilan Ní Chuilleanain, vilken tillsammans med hennes Samlade dikter från året före förlänade henne en välförtjänt uppmärksamhet. Andra böcker som jag tyckte om var den asketiska Only This Room av Kerrie Hardie (Gallery Press) och Painting Rain (Carcanet), nya dikter av Paula Meehan. Den omfångsrika volymen intervjuver med Seamus Heaney av Dennis O´Driscoll var läsvärd men jag var en aning besviken över att de andra poeterna ur generationen; Longley, Mahon osv, gavs så lite utrymme. Paul Durcan har nu utgett en annan tegelsten, sina samlade dikter Life is a Dream: 40 years of Reading poetry 1967-2007. Jag har köpt den, men inte läst den, därför att bara storleken tar andan ur mig. Vem har tid dessa dagar att plöja 500 sidor poesi? Särskilt nu när diktsamlingar börjat att likna på kvarlämnade reliker. Ett ämne som jag kunde utveckla en hel kvasi-medeltida diskurs runtomkring om inte en avsaknad av nog tid och rum avhållit mig.
Årets poesi på iriska har till stora delar varit en besvikelse men jag har läst två underbara böcker i manus, snart till att utges: Tir Taingre, en debutdiktsamling av Peadar Ó hUallaigh, samt Call Mother a Lonely Field, en memoarbok på engelska av Liam Carson men med dikter på iriska. I tillägg av lysande handlag med båda språken så finner jag att Liam (yngre bror till poeten Ciaran Carson) har funnit en särskild nisch; den där flera av oss dagligen köpslår mellan de två språken, ibland med tankar och rentav drömmar på det ena men med våra liv i det andra. Bokens hjälte är fadern, alltså Liam Carson eller Liam MacArtain, för vilken iriskan blir till en “tearman” eller alltså en tillflyktsort, i den brutala omgivningen av att ha fötts som nordirländsk katolik.
Nuala Ní Dhomhnaill
Nuala Ní Dhomhnaill är bosatt i Dublin. Hennes senaste tvåspråkiga diktsamling är The Fifty Minute Mermaid (2007) med de engelska versionerna av Paul Muldoon.