Jag har sett Anna Lidbergs (f. 1984) utställning “Utsikter mot undergången” i en sidogata till Humlegården i Stockholm, i Cornelia Sojdelius charmerande lägenhetsgalleri i en separat våning ut mot gatan. Redan i visningsfönstren ser man de långsamt dervish-dansande trädkonturer som utgör utställningens bärande motiv. Svart-förbrända trädstammar i blandmaterial med tallkronorna av svartsprutmålad stålull snurrar på rörliga plattor, belysta av projektor med färgfilters granskogskonturer och svavelgula/svaglila solnedgångstoningar som svävar vidare genom de halvmörka rummen.

Stå
grå,
stå
grå,
stå
grå,
stå
grå,
stå
grå-å-å-å.
Så är gråbergs gråa sång
lå-å-å-å-å-å-å-å-ång.