Ny på bloggen recenserar här Marie Tonkin, poet med senaste utgivna Pyramider i paradiset (2014), den italienska poeten Alda Merini (1931-2009), i svensk översättning av John Swedenmark, som förlaget Lejd har utgivit under titeln Franciskus – Den skapades sång. Förlaget beskriver hennes som en av efterkrigstidens stora italienska poeter, och en legend har Merini blivit, med sin intensiva poesi och sin trasiga livshistoria.

Retrogarde.org:s återkommande medarbetare Kjetil Berthelsen ger här en presentation av den norske nyklassicisten André Bjerke (1918-1985) och dennes tankar så som man möter de i hans essäer och poesi. Bjerke har varit av särskild betydelse för den norska sidan av den retrogardistiska miljön, med poeter som Henning Næss och Ulrik Farestad, och föregångare som Jon H. Rydne och Håvard Rem.

Innevarande dygn satte Rebecka Kärde nytt rekord i kompendiets konst då hon i Dagens Nyheter sammanfattar nyklassikern, Om retrogardism, med följande djupsinnighet; “som i korthet kan beskrivas så här: poesin är inte rotlös”. Detta om den retrogardistiska poetik som drev tio års utgivning av tidskriften Aorta, fyra antologier, och med hundratalet medarbetare. Det visar hos Kärde tillbaka mot en åldrande kultur-evolutionär kronologisk grundsyn på konst och kultur, bara omedvetet upprepad av nytillkomna kritiker. I sak så har Kärde inte Om retrogardism i bokhyllan, då hon anger fel tryckår. Hon har heller inte läst boken, då hon talar om “essän” utan att ha noterat sig ens det enklaste faktum att boken mycket tydligt består av två essäer. Det existerar helt enkelt inte en “Om retrogardism”-essä så som påstås. Utan Om retrogardism var den samlande titeln på två självständiga, påfallande olikartade essäer; “Tillbaka till framtiden” av Clemens Altgård, och “Vid den blåa blixten, vid den gröna lind” av Håkan Sandell. Rebecka Kärde bluffar, vill verka insatt, men har aldrig öppnat boken. Fy på sig.

Det har utkommit böcker på både tyska och engelska från Håkan Sandell senaste tiden, men nu utkommer hans första, och välkomna, svenska originalsamling på sex år. Det är kvalitetssäkra Ellerströms förlag som nu ger ut de 120 sidorna “elegier”. Förlaget skriver, saxat ur pressreleasen; “I dikterna ryms religion, historia, civilisationskritik, klassicism, romantik och en levande blick för samtidens detaljer och irrgångar.”

En till synes avsomnad, men ständigt aktuell, debatt är den om klassisk figuration i samtiden. Särskilt rasade en strid 2009 i svenska medier kring den klassiska figurationen och den svensk-norska retrogardismen, efter en aktuell samlingsutställning på Edviks konsthall “Figurationer”. Nu, drygt 10 år senare, har Staffan Jacobson, författare, konstnär och stadsmiljöaktivist, sammanställt en upplysande men framförallt omfattande länksamling kring debatten dessa år: Läs här.

Om personerna kring poeten och konstnären Dante Gabriel Rossetti (1828-1882) har jag tidigare skrivit ganska ingående;  och lite grand bland annat också här. I följande post önskar jag dela ett par aktuella nyheter. Kring Rossettis modeller har Kathryn Hughes nyligen författat ingående i Victorians Undone: Tales of the Flesh in the Age of Decorum (John Hopkins University Press, 2018) om närmare bestämt Fanny Cornforth (född Sarah Cox). Man har tills nu inte vetat vad det blev av henne, efter Rossettis död, men Hughes har snokat fram att hon dog ensam och dement på fattigstuga eller rättare sagt en arbetsinrättning för fattiga, ett “workhouse”, ungefär samma sak. Medan Serena Trowbridge i My Ladys Soul – The Poems of Elizabeth Eleanor Siddall (Victorian Secrets, 2018) har intresserat sig för modellen – konstnären – poeten Elizabeth Siddall, som efter hand blev Rossettis hustru. Paret Rossetti/Siddall försörjdes under några år, i rollen som mecenat, av ingen mindre än John Ruskin, vilken ansåg Elizabeth för en inte mindre betydande konstnär än sin berömda make. Dante Gabriel har anklagats för mycket, i synnerhet Elizabeths tidiga död (själv blev han 53), men förvarade hur som helst livet igenom det här kolorerade fotografiet av Siddall, inglasat likt en relik, det är det närmaste vi kan komma hur hon såg ut i livet. (Medan visningsfönstret här vid sidan visar ett självporträtt av henne, i brunt tusch, från 1855.)

Gene Dalby (f. 1957) er kanskje en av våre best bevarte poetiske hemmeligheter. Denne påstanden kan synes paradoksal, all den tid han har et betydelig forfatterskap bak seg og har visst å gjøre seg bemerket  i offentligheten. Hittil har det blitt tolv diktsamlinger, samt et samarbeidsprosjekt med Cindy Haug. Men ikke desto mindre er han en sjelden plante i vårt litterære herbarium, og i så måte hviler det fortsatt noe hemmelighetsfullt over denne innbitte lyriske individualisten. ”Du skal skrive dit eget liv”, lød det første av Kristiania-bohemens ni bud. Dalby tenker ganske anderledes; for ham lyder snarere budet: Du skal skrive din egen tid! Men det betyr minst av alt at hans diktning tar form av høystemte lovsanger til samtidens fortreffelighet, tvertom er hans forhold til tiden spenningsfullt og tvetydig, og for å komme med nok en paradoksal formulering: Han er tidsmessig på en utidsmessig måte.

Jag har läst två diktsamlingar, mest på olika tåg, av Sujata Bhatt. Dessa är Collected Poems (Carcanet 2013, 616 sidor) och Poppies in Translation (Carcanet 2015, 135 sidor).

”To ting fyller sinnet med stadig ny og tiltagende beundring og ærefrykt, jo oftere og mer uavbrutt ettertanken beskjeftiger seg med dem: Stjernehimmelen over meg og moralloven i meg”. Det er ingen ringere enn Immanuel Kant i Kritikk av den praktiske fornuft (i Øystein Skar og Bjarne Hansens fine oversettelse) som har formulert disse tankevekkende ordene, og vi lar dem stå som ouverturen til vårt essay om Alf Larsen som lyriker.

Jag har sett Anna Lidbergs (f. 1984) utställning “Utsikter mot undergången” i en sidogata till Humlegården i Stockholm, i Cornelia Sojdelius charmerande lägenhetsgalleri i en separat våning ut mot gatan. Redan i visningsfönstren ser man de långsamt dervish-dansande trädkonturer som utgör utställningens bärande motiv. Svart-förbrända trädstammar i blandmaterial med tallkronorna av svartsprutmålad stålull snurrar på rörliga plattor, belysta av projektor med färgfilters granskogskonturer och svavelgula/svaglila solnedgångstoningar som svävar vidare genom de halvmörka rummen.