Emil Kléen – Dikter
Helg och söcken III

Från skökans bädd, där äcklad nyss jag låg,
en vidrig doft av jodoform mig följer
i natten ut, novembernatt som sköljer
hän över allt sin dimmas våta våg.

Och plötsligt är mig som jag danas såg
av allt vad formlöst natten i sig döljer
en kvinnokropp, en naken en som höljer
i kring sig trasor, fästa hop med tåg.

Att dölja bakom dem ett nesligt sår
ett schankersår, där varet ymnigt står
och gulvitt över kantens svartnad glider,

och medan ifrån hennes långa hår
en frän och stark odör av olja går
hon kysser mig så det i läppen svider.

(Tidigare tryckt i Tärningskastet nr 6, 1980)

Helg och söcken IIII

Jag ville att i trånsjukt svärmeri
hon låge dagen lång att på mig bida
och kände väntans timmar långsamt glida
som takter i en negermelodi,

att när till sist jag kom, hon plötsligt fri
sig gjorde ifrån rôbens veck, de vida
och drog mig häftigt ned intill sin sida
i andlös bedjan att få älskad bli!

Då skulle jag ej vämjas som jag plär
var gång jag lämnar denna köpta kvinna,
som medan mig hon mot sig känner brinna

dock själv är kall och kanske innerst skrattar
mig ut när hennes fala hand jag fattar
och kramar hårt i medvetslöst begär.

(Tidigare otryckt, från brev 8/11 1888 till Albert Sahlin)

Morgon

Hon mornar sig tinad, blid och ljum,
med blicken i jungfrutrånad skum,
April, en morgon tida,
av värmen dimmorna lösas blött
och stoftet skiftar i ton av rött
som sågs i badet glida
ett lakan från naket kött.

Det ångar ut ifrån var atom
av livsglad åtrå en het arom
där bidande tyst hon ligger
och andas mot mig sin salta svett,
en kvinna som helt sig älskarn gett
och med naken midja tigger
ett famntag, skälvande hett. – –

Jag vill dig, det vaknar i min själ,
från släkte som varit jord din träl
ett arv, en vettlös lusta
att njuta äga dig, ung och varm,
att trycka dig tätt intill min arm
och låta min kättja pusta
sig trött mot din stora barm.

Jag vill dig kvinna, jag fullt förstår
vad lidelses kraft den kärlek får
som mot dig famnen sträcker,
förstår att för den finns intet brott
kan intet mätas med vanligt mått
ty aldrig en vilja släcker
det rus uti blod den fått!

(Tidigare otryckt, från brev 21/10 1888 till Albert Sahlin)

Hon gjort mig galen

Hon gjort mig galen där hon slet
chemisen av i andlös hast
och drog mig med på bädden ned och bet
med vassa tänder i min skuldra fast.

Och det var mörkt bak fälld gardin
som i en skog bak yvigt snår
och hett blev blod som efter eldigt vin
när doften in jag sög av hennes hår.

Här låg hon här, här på min arm
med slappa lemmar, svettljum hud
med hand som smekte blött men brände varm
och ingen natt än sett mer varm en brud. . .

Hon gjort mig galen, mig som glömt
mitt bästa liv hos henne kvar,
som ut i älskogskrampens yra tömt
var droppe vilja i min hjärna var.

(Tidigare otryckt, från brev 1888 till Albert Sahlin)

Ja, vi levde i ondska

Ja, vi levde i ondska
ej jag förlät ditt brott.
Många flammande år
i evig glömska gått.
Men din bild för mitt öga står.

Som jag minns dig – som jag såg dig i en nu förgången tid,
då vi buro våra unga mödors plåga,
har du följt mig genom åren med din andes vita frid
i de skiftande och hårda tiders råga.

Var du färdas är mig okänt – Kring mitt stilla, skumma hus
bölja parkens dofter vid fontänens silverskimmer,
men kastanjeträden sörja utan blom i nattens ljus –
och med aldrig stillad saknad jag förnimmer,
hur din andes vingslag och din visknings sus
bävande mig nå ur rymdens svala dimmor.

Ja, jag vet att jag förbrutit, där ej sorgens bittra gäld
och förtvivlans tunga börda har försoning.
Ty ditt brott var armt och ringa, men din kärlek var den eld,
som hugsvalar i ett ödsligt sinnes boning.

Så förrinna livets flöden,
så försina årens brunnar
under glädjelösa öden.
Nattens ångest dock förkunnar
hur jag fruktar döden.

(Tidigare otryckt, odaterad, troligen 1898)