Möjligheten att bo billigt, ofta på rivningskontrakt, ofta rymligt, försvann i Malmö och Göteborg under 90-talets första år, då hade den livsstilen länge varit ett minne i Stockholm. Under åren som kom följde København efter med sin Bysanering, och Oslo har eftersläpande kommit att gå samma väg. Därmed försvinner även förutsättningarna för “det fria konstnärslivet”, så som det i de större städerna utspelat sig under mer än ett sekel. Med en sysslolös midsommarhälsning följer här några lätt ironiska reflektioner om saken, utifrån ett amerikanskt perspektiv, av poeten Dana Gioia, deltagare i New Formalism-strömningen innanför amerikansk poesi. Jag har sammanställt ett par citat ur essän “Towards a New Bohemia”, så det rör sig alltså om ett kortfattat collage, men andemeningen har knappats rubbats:

“…Poesi är idag ett, med blygsamma anspråk, socialt uppåtklättarande medelklassyrke, inte så lukrativt som avfallshantering eller plastikkirurgi men åtskilliga pinnhål över bohemians eländighet. Bara en borgarbracka skulle romantisera gamla dagars konstnärsfattigdom, nu lyckligt fördriven. Men en klarsynt iaktagare kan inte undgå att lägga märke till att när man öppnar upp poesibranschen för alla som skickar in en ansökan, och genom att förse författare med andra anställningar än den att författa, så har institutionerna förvandlat poetens sociala och ekonomiska identitet från att vara artistens till att bli pedagogens. Vad gäller sociala förhållanden är sammankopplingen av poet och lektor nu genomförd. Den första fråga en poet numera ställer en annan när de introduceras för varandra här i USA är; “var undervisar du?”. Problemet är inte att poeterna undervisar. Högskolorna är inte ett så dåligt ställe för en poet att arbeta på. Det är däremot en dålig plats för a l l a poeter att arbeta på. Samhället blir lidande på förlusten av den fantasi och vitalitet som poeterna förde med sig till allmänheten och till den offentliga kulturen. Poesin utarmas när konstnärliga litterära värderingar tvingas att anpassa sig efter institutionella normer.

…Fram till för ungefär trettio år sedan offentliggjordes de flesta dikter i tidskrifter och andra publikationer som vände sig till en icke-specialiserad publik, och med en varierad ämnesinriktning. Den akademiskt utformade kritikerverksamheten av idag är så inåtvänd att den vanligtvis kommit att överge den allmänna kulturens angelägenheter och språkbruk. Det kommer då inte som en överraskning att denna akademiska kritikerverksamhet praktiskt taget saknar mottagare utanför universitetsvärlden. Hur skulle det nu kunna finnas ett avantgarde när det inte längre existerar en kulturell huvudfåra?

…För att upprätthålla sin verksamhet behöver subkulturer vanligtvis någon typ av sammanhållningsform eftersom allmänheten inte delar deras intressen. Nudister samlas på särskilda “naturliga” naturanläggningar för att uttrycka sin ohämmade livsstil. Munkar håller sig i kloster till försvar av strama ideal. Så länge som poeterna tillhörde en mer vidgad samhällsklass av konstnärer och intellektuella, samlades de i urbana bohemtillhåll, där de bibehöll ett misstroget oberoende gentemot institutionerna. Så fort poeterna började flytta in på universitet och högskolor övergav de den arbetarklassfärgade brokigheten i New York´s Greenwich Village och San Franscisco´s North Beach för den akademiska miljöns homogena yrkesbundenhet…”

Dana Gioia/Håkan Sandell